Det kroppen minns

Jag ger upp. Jag ger mig.
Jag VILL INTE!
Vill inte, vill inte, vill inte.
Nu har jag prövat att vara den sörjande mamman i ett år. Det passar inte mig. Jag är för svag. Eller för stark. Eller för känslosam.  Jag känner för mycket. Jag minns för mycket. Jag tänker för mycket. Jag analyserar för mycket. Jag kontrollerar för mycket.
Jag kan inte. Det går inte. Jag vill inte. Jag orkar inte.
Så, ge mig mitt vanliga liv tillbaka.  Nu på en gång.
Så känns det.
Så funkar det inte.

Det är torsdag. De håller på att borra utanför fönstret hos psykologen så vi sätter oss i ett rum mot innergården istället. Huset på motsatt sida är senapsgult och mitt framför står ett underbart vackert träd i full rosa blomning. Solen strilar ner genom allt. Vi pratar om det vackra en stund innan jag tar ett djupt andetag och försöker samla de tankar och känslor som jag behöver prata om idag.

Jag berättar om minnen som letat sig upp till ytan hos mig. Minnen som jag tryckt så långt bak det bara går, men som nu med visst våld pressar sig tillbaka. De letar sig in och flashar framför mina ögon när jag minst anar det. När jag handlar, kör bil, promenerar eller ska sova. Då har jag svårt att möta dem. De är så kraftfulla och jag hinner inte stålsätta mig. Jag är inte beredd. Så jag plockar fram dem igen när jag är hos henne. Då kan jag med henne som livlina berätta om allt mörker som väller fram. Då är jag så beredd jag kan bli att möta dem.

Jag kan berätta om när jag sov bredvid Dina i tre dygn efter att hon dött. Berätta om känslan av hennes hand i min, kall och benig. Berätta om färgerna, den gulvita huden, de lilablommiga byxorna, den turkosa tröjan med en fjäril på. Berätta om doften, söt och kvalmig. Berätta om ljudet, ljudet som inte fanns, det var bara mina andetag som hördes i natten. Berätta om utslagen på min kropp som spred sig som en löpeld och höll på att bränna hål på min hud. Berätta om hur sömntabletterna inte gjorde ett skit. Att jag låg vaken och inte visste vad som egentligen var verkligt. Berätta om hur jag la min hand över Dinas vänstra ansiktshalva för att dölja tumören som förvanskade min älskade dotter till oigenkännlighet. Berätta om när de kom för att hämta henne. Berätta om ljudet från borren som förseglade kistan. Berätta om den äckliga hopplösheten när bilen körde iväg med henne och Anders, Majken, Annie och jag stod kvar på garageuppfarten. Berätta om känslorna som är så många, så kraftiga, så svåra att förstå och hantera.

Jag pratar och gråter. Jag kippar efter luft. Det snurrar i huvudet. Kroppen skakar. Jag är där igen. I deras sovrum. På madrassen mellan Dinas och Majkens sängar. Jag upplever allt igen. Allt som varit suddigt blir tydligt. Alla känslor blir vassa igen. Jag skakar ännu mer. Jag blundar. Försöker ta djupa andetag. Det går inte. Vill bara att allt ska stilla sig. Jag försöker öppna ögonen. Försöker komma tillbaka till rummet, men jag svävar, bland minnena, bland känslorna, i hopplösheten.

Nu vill jag att du öppnar ögonen Malin och tittar på trädet, säger hon plötsligt. Jag rycker till. Var är jag? Jag öppnar ögonen. Jag ser det rosablommande trädet.
Du är här, du är trygg här, säger hon
Jag antar att hon har rätt. Jag tittar på trädet igen. Jag andas. Jag lugnar mig lite. Jag flackar med blicken. Kroppen kan inte riktigt bestämma sig. Vill jag vara här, där jag är trygg? Vill jag inte hellre vara där, i rummet, där Dina var?
Vi pratar om det med.
Att det ändå inte var Dina som var där. Att hon redan var borta.

När en timme passerat tittar hon på mig och säger Malin, du har sprungit ett maratonlopp idag, tänk på det nu när du åker hem. Jag håller fortfarande krampaktigt i en av alla de servetter jag förbrukat under timmans gång, torkar bort de kvardröjande tårarna och försöker samla mig. Menar du att jag behöver vila? frågar jag. Hon ler och nickar.

Jag åker och handlar mat, hänger en tvätt, plockar ner en annan, plockar undan kläder och leksaker, kör en powerwalk i skogen, hämtar barnen, lagar mat till oss, mamma, pappa, syster med barn, flänger runt och tackar nej till hjälp. Jag lyssnar inte alls på hennes råd eller på min inre röst som säger stopp, sakta ner, jag orkar inte!

På kvällen börjar det sticka i huden. Det kliar på halsen, i nacken, på axeln.

20170512_102515Det är fredag morgon och jag har utslag som en stödkrage runt halsen. Jag förbannar mig själv att jag inte vet bättre, att jag inte lyssnar. Jag försöker göra bättre, tar det lite lugnare och struntar i att städa inför ankomsten av fredagens gäster. Kanske känns det redan lite bättre? Kanske har utslagen börjat lägga sig? Kanske klarar jag av att bara köra på? Kanske slipper jag känna allt om jag inte stannar upp?

På kvällen ramlar Annie i lekställningen och vi tror först att hon klarat det fint, men efter två timmars sömn vaknar hon och har väldigt ont i armen. Jag förstår att det kommer att bli en lång natt så jag gör i ordning i gästrummet, förbereder med alvedon, vattenflaska, kuddar och allt annat jag tror mig komma att behöva.
Återigen ligger jag vaken med en gråtande dotter bredvid mig, i gästrummet en ljus natt i maj. TVn är på och enda skillnaden är att nu är det Pippi som visas och inte Ninjago eller Fixa rummet. Vi vakar genom natten, Annie och jag. Fåglarna kvittrar utanför och utslagen växer och förgrenar sig ner över armarna.

Det är lördag morgon och vi sätter oss i bilen och åker till närakuten. Tänk att en bilresa kan framkalla så mycket ångest. Kroppen minns. Så väl. Så intensivt.
Väntan på att få träffa läkare. Berätta vad som hänt. Trösta ett gråtande barn. Lugna, vyssja, bära, hålla fast armen vid röntgen, trösta mera, lugna ett skakande barn. Jag vill åka hem mamma, skriker Annie och jag är med ens tillbaka 2 år i tiden. All denna tid på sjukhuset, där vi båda två bara ville hem. Där jag jag skulle gjort vad som helst för att kunna fly från allt med henne. Ta henne därifrån. Rädda henne.

Vi sitter i väntrummet på röntgen, Annie och jag. Det kommer in en flicka i fotbollskläder med sin mamma. Hon har också gjort illa armen. De andra föräldrarna pratar med varandra, skrattar lite, berättar vad som hänt med just deras barn. Jaså, handboll, fotboll, gymnastikuppvisning, studsmatta, sparkcykel… ojojoj.
Jag sitter tyst. Orkar inte delta fastän jag ser att de sneglar mot mig, ler mot Annie och undrar vad en sån liten tjej gör här bland de stora barnen.  Jag kämpar för att hålla mig lugn, sätter på mig skygglappar och fokuserar enbart på Annie.
Då kommer röntgensköterskan ut och ropar Dina, varsågod!
Jag rycker till. Sa hon verkligen Dina?
Flickan med fotbollskläder reser sig upp och går iväg med sin mamma. Jag blundar, sväljer gråten. Försöker att inte tänka på alla de gånger jag hört de orden. Alla gånger har det varit jag som rest mig upp efter det. Alla gånger har Dina varit med mig.
Denna gång sitter jag kvar. Annie gnyr.

20170506_154454Flera timmar senare sätter vi oss i bilen igen. Annie är gipsad hela vägen upp till axeln. De vet inte om det var någon fraktur i armbågen eller inte, det var för svullet så de såg inget trots två omgångar med röntgenbilder. De gipsar för säkerhets skull. Vi får komma till barnortopeden om ca 2 veckor för att kolla igen.

På kvällen blinkar halsen, armarna och magen röda av utslag. Kroppen har slagit på varningslamporna igen. Så många minnen som finns lagrade och som varit låsta öppnas. Kroppen märker ingen skillnad på de faktiska händelserna eller minnet av dem så den reagerar likadant.

Det är söndag morgon och allt fortsätter klia. Utslagen blir upphöjda blaffor och jag ser hur blodet pulserar i dem. Helgens ursprungsplan att plantera nytt på graven ska återupptas. I och med att min rygg inte tillåter att bära tungt eller att gräva så måste det ske en helg när Anders kan vara med. Så vi roddar runt med barnen, köper växter, gräver, gödslar och planterar. Mamma och jag kör till Ulriksdals trädgård, en väg jag kört massvis med gånger, men jag minns inte hur jag ska köra och mamma får säga till när jag ska svänga av. Det är läskigt, att hjärnan fungerar så här.
Växterna kommer på plats ändå. Noggrant utvalda växter som passar Dina, som passar oss, som blommar länge, som ska få växa till sig och bilda en underbar lila perennrabatt som inte är symmetrisk och som inte följer normen för en gravplantering. Blommor som ska få rota sig, växa ihop och vara lite vilda.
Det ser inte mycket ut för världen nu, men snart så!

När jag landar i soffan på söndagskvällen fortsätter det klia på hals och armar. Kroppen minns så väl och påminner mig ständigt, även när jag inte vill komma ihåg. Den försöker skrika högt men jag är fortfarande så dålig på att lyssna. I såna här lägen skulle jag vilja att någon utomstående bara kom in och tog kontroll över mig, fjärrstyrde mig så att säga. Någon som sa åt mig att ät detta, sov nu, gör si eller så. Denna någon brukade vara jag, men min hjärna är fullt upptagen med annat.

Veckan går. Annie vänjer sig gradvis vid gipset. Majken är hostig och får vara hemma hon med. Vi är frustrerade och irriterade alla tre, av olika anledningar, men det går, dagarna går. Utslagen börjar lägga sig. Jag trycker undan de jobbigaste tankarna igen. Tänker att jag får plocka fram dem nästa gång hos psykologen. Jag kan inte hantera dem själv. Jag tar på mig stålansiktet istället. Ler mot folk jag träffar, småpratar, skrattar med barnen och deras kompisar på förskolan. Jag har nog blivit bättre på det, att maskera mig. Att låtsas att jag inte är lika trött, ledsen och mörk som jag är inombords.

Så väljer Majken godnattbok, Dödenboken. Vi har många böcker om döden för barn, hon tycker om att läsa dem. Barn vill ju känna igen sig, eller vi människor vill ju känna igen oss. Veta att vi inte är ensamma. Att andra också känt som vi.


Hon tittar på mig, försöker läsa av mig, orkar mamma läsa den ikväll? Hon vet att jag sagt nej ibland, när jag inte orkar läsa om döden. Du orkar läsa den idag, mamma, konstaterar hon och jag svarar ja, för om hon tror att jag orkar så gör jag det. Så vi läser om att människor dör, att ingen vet vad som händer, att en del tror på Gud och himlen, att andra tror att det blir svart, om kistan, begravning och gravsten och massa mer. Barn ska inte dö, säger hon plötsligt. Nej, det ska de inte, säger jag.
Jag gråter medan jag läser, men vi tar oss igenom hela boken.
Majken somnar. Hon är lugn och varm.
Jag går ut för att få lite luft. Det börjar klia igen.