Malins bok

Den 21 april 2014 skrev jag här på Dinas bok för första gången.
Jag var rädd. Rädd för beskedet vi precis hade fått. Rädd för framtiden. Rädd för att skriva. Rädd för att blotta mig.
Det har gått fem år, 1 månad och 5 dagar sedan den där dagen då jag med darrande hand tryckte på ”publicera” för första gången. Idag darrar jag inte, men det är fortfarande lite läskigt att skicka ut mina tankar, känslor och ord till er. Det som började som Dinas bok har de sista åren blivit min historia.

Det var väldigt länge sedan jag skrev sist. Jag har helt enkelt inte prioriterat att skriva. Jag har inte heller haft samma behov. Jag sörjer och tänker lika mycket, men jag har ett nytt förhållande till allt som pågår inombords. Det är inte akut. Jag kan bära allt på ett annat sätt. Dessutom har jag haft ork att utöka livet runtomkring sorgen det senaste året. Annat har fått ta plats, sida vid sida med den. Jag har pluggat, jobbat, rest, läst, lekt, sprungit och yogat.
Jag trodde aldrig att det skulle vara möjligt. Jag trodde verkligen att jag skulle leva under det gråa, tunga täcket för alltid, men jag har hittat min väg, den som leder mig igenom allt detta. Inte runt det eller på några genvägar, utan rakt in i sorgen och någonstans där inne har jag lärt mig hur jag kan leva med sorgen efter Dina och allt som inte blev.

Jag har redan skrivit om vad som hjälpt mig hittills, om tiden jag gett mig själv, min sorgeterapi, yogan och inte minst denna blogg, skrivandet har varit en räddning. Under det senaste året har jag spenderat mycket mer tid i naturen, i den vilda skogen, trädgårdar, parker och vid vatten. I det gröna och fria har jag funnit min lust till livet och en ny, djupare kraft. I min självrannsakan har jag mött min acceptans, mitt val, min väg. Min sanning. Du dog Dina.
Det var inte mitt fel.
Jag kunde inte rädda dig.
Jag kan.
Jag kan rädda mig.
Jag kan välja.
Jag kan leva.

Jag vet inte vem du är som läser detta just nu, men några av er kanske är i en liknande värld som jag i levde förut? Kanske inte av samma anledning, men kanske har även du svårt att andas? Kanske ser du ingen väg framåt? Kanske känner du dig ensam, förvirrad och svag? Kanske har du förlorat hoppet och tron på dig själv och livet?
Jag vet inte exakt hur det känns eller hur just du mår, men jag vet hur jag kände och mådde. Jag vet att du, precis som jag, kan hitta dina svar. Vi behöver inte söka långt bort, vi bär dem inom oss.
Jag vill säga dig så mycket, men min sanning kommer inte vara samma som din. Men kanske kan något av det jag lärt mig hjälpa även dig.

Så jag säger…
Var modig. När mörkret kommer, när det gråa täcker omsluter dig, näst intill kväver dig och du tror att du kommer att drunkna i ingenting. Fortsätt andas. Det går över.

Stanna kvar. När vägen framåt verkar omöjlig, vägen tillbaka inte existerar och vägen ut är den läskigaste av alla, den som leder dig in i dig själv, in i det allra mörkaste. Gå inåt, stanna där, det är svårt, men det är värt det.

Pausa. När du inte orkar gå inåt, stäng inte vägen inåt helt och hållet, håll den öppen, men fokusera på något annat en stund eller så många stunder du behöver. Koncentrera dig på något du ser, hör eller känner med dina händer eller under dina fötter.

Rör på dig. När du får panik, känner dig instängd och/eller får svårt att andas. Ja, vi behöver stillhet i vår ”ignorera/trotsa/springa från”-kultur, men stillhet kan ofta kännas förlamande istället för att läka. Stillhet kan skapa ångest istället för fokuserad uppmärksamhet, för när vi vilar lite ökar energin och börjar leta efter ett sätt att komma ut. Energin vill röra på sig. Låt den flöda. Gå en promenad, hoppa, skaka på armarna eller bara händerna om allt annat krampar.  Hjälp energin hitta ut.

Var sann mot dig själv. När livet drar i dig, lockar dig att komma med ut, göra saker, träffa människor. Försök lyssna på vad du verkligen vill, vad som är bra för just dig, just nu. Säg ja om det känns rätt. Säg nej om det känns rätt. Det som kändes rätt igår eller ens för en liten stund sen kan plötsligt kännas fel. Ju mer du övar desto lättare blir det att veta vad din sanning är.

Förbli öppen. När det känns som om allt är stängt, dörrarna till livet, fönstren till det som kunde ha varit, till ditt hjärta och dina tankar. Lämna dem på glänt, öppna dem långsamt, med ömhet, kärlek och respekt mot dig själv.

Ha tålamod. När allt känns överväldigande, för stort, för tungt, för hemskt. Det tar tid, hur lång tid är det ingen som vet.

Låt det göra ont. När hjärtat blöder och allt runt dig påminner dig om det som orsakat smärtan försök skicka så mycket kärlek du bara kan till såret. Låt det blöda, försök inte sätta plåster på det. Älska och respektera dig själv och ditt blödande hjärta, det är då ditt läkande kan börja.

Du kommer hitta din plats. Någonstans i allt detta. I början kommer det vara svårt att urskilja något ljus i allt det mörka. Ser du eller känner du en strimma ljus, gå dit. Gå dit där det är lättare att andas. Där ditt hjärta slår och fötterna rör jorden och ditt andetag fyller dig med hopp. Stanna där.  

Det fanns en tid när jag inte ville leva längre. När sorgen var för tung att bära och smärtan så skärande djup. Jag kände mig så gammal, som om jag hade levt flera liv på en gång. Jag var vilse. Jag hörde inte min inre röst och gjorde jag det så litade jag inte på den. Jag var rädd. Så rädd för att öppna mitt hjärta igen. Jag tvivlade. Jag trodde inte att jag var kapabel till någonting, någonsin.

Men här står jag. Jag lever. Jag mår bra.
I naturen hittade jag mig själv. Världen runt mig tystnade och jag började höra min inre röst.
I allt det gröna öppnades mitt hjärta och jag fann min kärlek.
I den bruna jorden kände jag livet och värmen. Den bar mig trots allt som hänt, stadigt och varsamt fanns den alltid där, som en trygg, gammal vän.
I de gamla trädens självklarhet fann jag min kraft. Deras djupa rötter gav mig den trygghet jag behövde och sökte.  
På mina otaliga skogspromenader där jag gick vilse, snubblade och trampade snett hittade jag till slut modet att söka nya vägar. Jag får ändra mig. Jag får välja själv.
För varje frö jag sått och växt jag planterat har min tro på framtiden vuxit. Jag har sått nya frön i mig själv, frön av självkärlek, respekt och mod. Jag har sett dem växa. Jag försöker ge dem den näring de behöver och en dag kommer de blomma.

Jag säger att jag funnit min sanning, min väg, kanske känns det provocerande för dig där du är just nu, men det betyder inte att jag är ”klar”, att jag nu har sörjt färdigt eller att jag mår bra hela tiden. Absolut inte. Det kommer jag aldrig göra. Jag faller fortfarande. Jag gråter, hulkar och kippar efter luft. Jag skriker i bilen. Jag avundas andra föräldrar som har alla sina barn hos sig. Jag ligger på golvet i fosterställning. Jag smeker Dinas kind på ett fotografi, låter fingrarna följa hennes nyckelben och amorbåge, hennes linjer som jag känner så väl.
Men allt detta kommer inte lika ofta längre och när de kommer så vet jag att jag kommer att överleva fallet.
Såret kommer alltid att vara med mig.
Jag kommer alltid att ha ont.
Men jag kan bära det onda. Det bär inte mig.
Sorgen och livet är nu ett och samma, inte två skilda världar som de var tidigare. Borta är rädslan över att jag inte kan leva på detta sätt. Jag vet att jag kan.

Så möts våra vägar någon gång, var inte rädd för de skuggor du ser i mina ögon. Jag har gått igenom mörker och eld för dem och jag är inte rädd för dem längre. De har gjort mig till den jag är idag.
Var inte ledsen för att mitt hjärta och min själ har gått sönder. Jag har sytt ihop dem med metervis av svart sorgetråd som bildar ett vackert mönster. Jag kan inte vara utan vare sig det ljusa eller det mörka.
Tyck inte synd om mig för att jag gått hukad, tyngd av allt jag varit tvungen att bära. Det är denna tyngd som stärkt mig och hjälpt mig att stå rakryggad och sann mot mig själv.
Det har tagit mig år av mod och sanning att kunna stå rakt och att istället använda mörkret som ett verktyg för att omfamna livet.

På tisdag den 28 maj är det tre år sedan Dina tog sitt sista andetag. 1093 dagar utan henne. Jag får fortfarande svårt att andas när jag låter det sjunka in. Jag kan höra mitt skrik, mitt avgrundsvrål som kom ur det djupaste mörkret i mitt inre när allt blev tyst. Det hemsöker mig, väcker mig ibland om nätterna, tar ett krampaktigt tag om mitt hjärta när jag minst anar det.
Dagar som dessa blöder hjärtat extra mycket och det skulle inte hjälpa att ta fram sorgetråden och försöka sy ihop det. Jag måste låta det blöda och istället hålla det med varsamma och kärleksfulla händer. Mörkret lurar runt varje hörn, precis som tidigare år så triggar varje fågelkvitter, syrendoft, försommarkväll och barnskratt mig. Jag är skör. Allt gör mer ont. Men jag kan leva i det. Jag kan se en framtid trots det.  

Så till dig som är i mörkret avslutar jag med att säga att min förhoppning är att även du kan finna en plats där du kan känna vad som är sant för dig utan att känna dig överväldigad. Att du hittar din plats, där du har lättare att andas.

Till dig som följt oss i vår värsta mardröm, som vågat läsa, som hoppats, bett, skickat oss kärlek och energi, ett innerligt tack. Jag vet inte hur mycket mer jag kommer att skriva här. Kanske kommer det något mer. Kanske kommer det något annat.

Till mina döttrar Dina, Majken och Annie. Allt jag skrivit här är till er.
Er närhet är min tro.  
Er glädje är mitt hopp.  
Er kärlek är min kärlek.  
Ni är min heliga treenighet

Till Dina, jag saknar dig med varje andetag jag tar.
Jag är så stolt över att vara din mamma och så tacksam över den tid jag fick med dig. Allt vi gjort. Allt vi var och är för varandra.
Din kärlek, din godhet, din styrka, ditt mod, din levnadsglädje, din integritet och din självklarhet vägleder mig.
Jag håller fortfarande din hand. Ibland korsar våra energier varandra och då blir mitt hjärta alldeles varmt.
Jag älskar dig genom alla universums rymder, i alla evigheters evighet, för alltid.
Din mamma Malin

Annonser