5 månader utan Dig

Känslor är sällan, om aldrig, endimensionella. Av den enkla anledningen att vi människor inte är det. De är alltid en blandning av många olika känslor och vi klumpar ofta ihop dem och kategoriserar dem under den mest framträdande känslan.  Du är aldrig bara arg, den grundar sig kanske i en känsla av förväntan, kärlek  eller orättvisa.  Du känner sällan ren kärlek, den bygger på så många andra, trygghet, närhet, förståelse mm.
Den mest påträngande känslan för mig senaste veckan har varit saknad. Självklart är den ständigt närvarande, men i flera veckor nu så har den stått åt sidan för känslorna av hopplöshet och meningslöshet. De har på många sätt paralyserat mig.

Jag har varit helt låst i vår majmånad med Dina. Denna månad av trauma som kulminerade i att hon dog. Den tiden har spelats på repeat i min hjärna, och har inte tillåtit mig att tänka på mycket annat än det. Kroppsminnena har trängt sig på, hoppat på mig när jag inte varit förberedd. Mardrömmar i vaket tillstånd som får min kropp att skälva. Som får mig att vilja vända mig ut och in och bak och fram för att värja mig, men det går inte. Jag kommer inte undan. När allt ramlar över mig så måste jag igenom det. Igen. Och igen. Och igen. Det finns ingen genväg.

Det börjar alltid med skriket. Mitt skrik. Det avgrundsvrål som började som ett svart hål i magen, klättrade upp i strupen och kom över mina läppar några sekunder efter att Dina slutat andas. Jag hör mig själv skrika. Då och nu. Det är jag, men ändå inte. Öronen minns.
Sedan minns jag känslan av kyla och vax mot min hud när jag ligger bredvid henne. Hon är död, men jag försöker värma henne. Jag håller henne hårt, försöker täcka varje del av hennes kalla kropp, dra täcket runt oss båda, men hon är så kall, så stilla. Huden minns.
Jag kan ännu inte titta på bilder från den sista tiden. Det behövs inte. Bilderna av Dina i soffan, i sängen har etsat sig fast. Det hängande huvudet. De slutna ögonen. Den halvöppna munnen med de lösa tänderna som hon inte ville vicka på, de stod åt alla håll i munnen. Tumören över hennes vänstra öga som växte så fort de sista veckorna. Jag ville så gärna ta bort den, jag la handen över, tittade på hennes högra ansiktshalva. Den oförstörda. Så många timmar jag satt bredvid henne, tittade på henne, memorerade varenda liten detalj.20160505_182435 Hennes lyckoprick på foten. Den enda leverfläck hon hade när hon föddes. På precis samma ställe som jag har ett ärr. Vi brukade titta på varandra och le när vi tittade på våra vänsterfötter. Ögonen minns.
Det värsta är lukten. Vi gjorde vårt bästa, vi gjorde det som vi lovat Dina. Hon skulle inte tillbaka till sjukhuset. Aldrig mer. Så jag badade med henne. Vi smörjde in henne i hennes lavendelolja, tog på henne hennes nytvättade favoritkläder. Men vi kunde ju inte stoppa naturens gång. Förruttnelseprocessen sätter igång. Hela mitt jag vill bara försvinna från jordens yta när jag tänker på det. Näsan minns.

Kroppen minns. Kommer alltid att minnas. Tiden kommer inte läka detta sår.
Jag kommer att få lära mig att leva med smärtan såret ger.

Men nu har den intensiva saknaden alltså börjat sippra igenom. Litegrann och långsamt. Antagligen för att jag med hjälp av min psykolog varit i det traumatiska och öppnat dörren till andra känslor också. Men saknaden är som sagt inte endimensionell. Den väcker så många andra känslor till liv. Den enorma kärleken.  Vetskapen om att Dina älskade mig, oss, kände sig trygg med oss och med alla våra oändligt livsavgörande beslut.  Då kommer även den avskyvärda känslan av att jag svikit henne. Den logiska delen av hjärnan är fullt medveten om att jag gjorde allt vi kunde.  Men den emotionella delen säger att hon litade på mig. Litade på att detta skulle gå bra. Att hon skulle få leva. Och det lyckades jag inte med. Så saknaden har färgstråk  av kärlek och trygghet, värme och närhet men även svarta drag av skuld. Jag kan inte fly från dem heller. Säg den förälder som inte känner någon skuld över sitt barns död. Oavsett omständigheter.

Jag har vågat mig på att läsa en del gamla blogginlägg.  De hjälper mig att minnas. Jag läste om dagen för ett år sedan då Dina och jag tidigt på morgonen åkte in till sjukhuset. Hon fastade, fick lugnande, lustgas, satte nål, tog prover, åkte ner för röntgen av benet, in i nästa rum för narkos, sedan MR där hon intuberades, in till Uppvaket groggy och öm i halsen, upp till avdelningen för två sorters cytostatika, sedan hem där hon kräktes och kräktes och kräktes för att sedan somna bredvid mig strax efter kl 22. Morgonen därpå stegar hon in till Anders som sovit bredvid Majken, ställer sig i givakt vid hans säng och säger att hon vill åka till simskolan. Vi slänger ihop en smoothie och sedan åker hon och jag ner till simhallen och möter upp alla klasskompisar. När de är klara tänker jag att vi åker hem och vilar, men Dina kommer ut och säger mamma du kan åka hem nu, jag åker med mina kompisar till skolan.
Jag läste om när vi berättade för henne att cancern fanns i hennes lungor och att vi skulle åka till Tyskland där de bästa läkarna fanns. Jag var så rädd. Jag hade förberett så många svar på allt hon kunde tänkas fråga. Men hon ställde bara en fråga. Vem ska ta hand om Annie och Majken? Hon litade på oss. Hon levde här och nu. Hon älskade sina småsystrar. Hon såg sin mammas oro för hon sa det är ok mamma, det går bra. 
Min älskade Dina. Så makalös, stark, godhjärtad, klok och varm.
Det är så jävla orättvist att du inte fick fortsätta leva här med oss. IMG_20130802_175429

Snart är det dags för din födelsedag. Din sjunde. Den första utan dig här. Det gör mig illamående, men dagen kommer att komma och vi kommer att fira den. Vi kommer att fira dig. Precis som vi brukar.

Vi fortsätter. Livet fortsätter. På något vis.
Ibland känns det inte som ett liv, men likväl går tiden framåt.
Varje dag fortsätter barn att få cancer.
Varje dag dör barn av cancer.
Varje dag hamnar nya föräldrar i detta mörker.
Varje dag förlorar barn sitt syskon.

Tillsammans med er har vi försökt göra vårt bästa för att förhindra detta.
Vi deltog för några veckor sedan i ett stort event för Sveriges filantroper där läkare, forskare, Barncancerfonden, Johanna och Fredrik Malm som grundat HOPE och Agneta Sjödin som moderator informerade och inspirerade. En kväll full av hopp och modern fundraising. Det kändes bra att vi, på vårt håll och under en jävligt tuff period, kunde säga att vi samlat in en kvarts miljon kronor. 250 000! Det har vi gjort, tillsammans.
Pengarna sattes över till Entrepreneurs for good igår och jag lovar att ni ska få se gåvobeviset när vi får det.
wp-1476780626318.jpg
Så återigen, ett stort och varmt tack till er alla som bidragit till vår insamling. Vi kommer att fortsätta att samla in pengar, men valde att göra en första insättning nu för pengarna behövs på en gång och går direkt in i verksamheten på HOPE. Så era pengar gör direkt skillnad. Har du fortfarande möjlighet att ge eller förslag på hur vi kan samla in mer pengar? Hör av dig till oss, swisha (0735200077) eller sätt in på vårt HOPE konto (Nordea 3274 22 96158). Vi slutar inte förrän verksamheten är säkrad ekonomiskt.

Vi fick bilderna från begravningen för några veckor sedan. Bilder som vi absolut inte vill ha, men som vi är så tacksamma för att vi har, om ni förstår vad jag menar. Det var en hemsk dag, men ändå vacker. Det känns fint att se så många där. Alla er som kände Dina. Som minns henne med oss. Jag är så glad över att så många barn var där. Alla hennes kusiner och vänner från alla håll och kanter. Alla ni bär på er egen bild av Dina, och även ni som inte var där men bär henne i ert hjärta ändå. Det tröstar mig lite ibland. Jag är inte ensam om att minnas. Vi är så många som alltid kommer att prata om henne, få henne att leva vidare på det enda sätt som nu går. I vår kärlek.


Dinas gravsten är inte klar ännu. Det är många beslut som ska tas och vi vill att allt ska kännas rätt, för henne och för oss. Jag vill att ni alla ska veta att hennes plats på kyrkogården är öppen för alla. Vill ni åka dit, bara vara, minnas, gråta, skratta, lyssna på musik, lämna blommor, brev eller någon sak så gör det. Den är inte bara för oss. Den är för alla som vill minnas. Som vill hedra. Som vill känna. Berätta gärna för oss om ni varit där. Ni måste inte, men det känns bra att veta. Att vi är fler.
Jag sitter där och ser henne framför mig, hur hon möter min blick och säger det är ok mamma, det går bra. 
wp-1476780677238.jpg