En fladdrande låga

Jag överlevde fram till tolvslaget. Då orkade jag inte längre. Orkade inte fokusera. Orkade inte tänka positivt. Orkade inte hålla ihop. Det var som om all ångest i 2016 drog ihop sig till ett svart moln i mig. Alla ögonblick blixtrade framför ögonen. Smällde som raketer i mitt inre. Jag brakade.

Jag var tacksam att detta hemska år äntligen skulle ta slut, men det var också början på det nya år som skulle börja, utan vår dotter, utan min Dina.
Detta år kommer hon aldrig sätta foten i. Alla minnen vi skapat tillsammans med henne tog slut 2016. Det är något som jag har väldigt svårt att hantera, att acceptera. Jag hade tänkt och drömt om hur Dinas liv skulle bli. Att hon skulle få gå i skolan, lära sig massor av nya saker, träffa nya vänner, bli kär – men de drömmarna blir aldrig av. Jag gör halvhjärtade försök att tänka på vad hon slipper, stress, oro, rädsla för vad denna värld kan ge i form av krig, miljöförstörelse, hatbrott mm.
20161115_143233.jpgDina var kärlek. Hon kände bara till kärlek. Hon visste att hon och hennes småsystrar var hela vår värld. Jag är tacksam för det, men av den anledningen så känns det också ännu mer orättvist. Hon hade så mycket att ge. Hon skulle vara en av alla de människor som förändrar världen. Med kärlek.
Visst gjorde hon redan det. Jag vet det. Hon förändrade oss med sin kärlek. Hon förändrade många av er. Jag är så tacksam även för de vittnesmål ni ger mig om hur Dina och vårt levnadsöde fått er att tänka om, att prioritera annorlunda, att älska. Men det skär i mig att aldrig få veta vad mer hon skulle kunnat vara och göra.
Så när 2016 blev till 2017 kulminerade alla dessa känslor och återigen gick mitt hjärta i tusen bitar.Nu är jullovet slut och vi ska försöka hitta tillbaka till någon slags vardag. En vardag som inte liknar något vi känner till. Vi lägger dagarna bakom oss. Dagar som tar oss längre och längre bort från den Dina som levde här hos oss. Hon blir ett minne. Kanterna suddas ut. Allt känns overkligt. Har detta verkligen hänt? Är hon verkligen död? Har hon ens existerat? Varför fick hon inte leva med oss? Ibland känns det som om livet med henne var en dröm och nu har jag vaknat igen. Jag är tillbaka i verkligheten med dessa minnen som känns så långt borta. Minnen som är så vackra men ändå kopplade till den värsta mardröm jag någonsin kunnat tänka mig. Jag vill somna igen och leva i drömmen, för varje morgon när jag vaknar börjar mardrömmen om igen. Dagen startar återigen utan henne och för att kunna fungera städar hjärnan undan den skarpaste smärtan, bäddar in minnena av Dina i bomull.

Men så blir vi påminda igen. Bilder och filmer från farmors telefon. Nya vinklar, nya händelser, Dinas röst, hennes sätt att röra sig, att vara. Hennes lärare Nina kommer och hälsar på för att lämna Dinas kvarglömda kläder och hennes skolarbete. Tack Nina, det var fint att få det, men då slår det mig i huvudet igen. Det är ju hon, hon som var så levande, så kärleksfull, som är död. Bomullen försvinner och kanterna blir skarpa igen.

I mappen från skolan ligger bland annat teckningar på vad som gör henne ledsen, arg och glad. Dina skriver att det som gör henne ledsen det är när jag måste gå och lägga mig. Inget om att behöva sätta nålar, ta mediciner, opereras eller sjukhus. Hon skriver att hon blir arg när jag inte får bada eller rida på hästar och glad när jag får rida, bada, klappa hundar och katter. Det enda som berättar något om hennes parallella verklighet är att bilden av henne som glad har hår, en gul page precis som hon hade, och de arga och ledsna har inget hår alls.

Vi lyckades fortsätta med vår tradition att se Disney on Ice i Globen. Vi velade lite fram och tillbaka om vi skulle gå. Orkade vi? Hur skulle det bli för Majken att gå utan Dina? Skulle Annie kunna följa med? Till slut bestämde vi oss för att gå, allihop. Dina hade velat det, så tack Rebecca för biljetterna.
Detta året var föreställningen inte som vanligt, det var Frosttema. Anna och Elsa har spelat en rätt stor roll hemma hos oss. Dina tittade på filmen nästan en gång om dagen under våren 2015. För er som inte sett den så skiljer sig denna berättelse en del från andra Disneyfilmer. Den handlar om två starka tjejer, två systrar som älskar varandra. Det är inte prinsen som räddar prinsessan i slutscenen, det är en äkta kärlekshandling mellan Elsa och Anna som räddar dem, båda två.
wp-1483879754658.jpgAnders, Majken, Annie och jag går förbi alla stånd av försäljare inne på Globen, Majken tittar med stora ögon på alla blinkande leksaker, tröjor och dockor. Systrar för evigt står det på många av produkterna. Jag får lite svårt att andas. Bilder flashar framför mina ögon, bilder av Dina och Majken som kramas och leker, bilden av dem båda under Elsa och Anna-täcket när Dina ligger i sin säng, död, och Majken kryper ner bredvid henne och somnar. Fina bilder. Avskyvärda bilder som jag aldrig kommer att bli av med. Tårarna bränner i ögonen och jag trycker Majkens hand extra hårt. Just då kliver en kille in framför mig och Majken och vi backar ett steg. Då ser jag det, bakom örat har han en tatuering. En tatuering i form av en diamant. Jag tittar på Anders och pekar på diamanten. Hon är här med oss, säger jag.Du är här med oss. På något sätt. Jag gör mitt bästa Dina. Jag kämpar för att se det fina i detta nya liv. Jag försöker känna inåt vad som är bäst för mig just nu. Jag tränar på att leva så kärleksfullt och harmoniskt jag kan med din pappa och dina systrar. Det är svårt. Väldigt svårt. Jag vill så gärna låta din kärlek leda mig rätt, men det är väldigt mörkt runt omkring mig. Du har väl hört att jag suckar rätt ofta? Jag har lite svårt att andas ibland förstår du. Din fysiska närvaro gav mig luft och energi och nu när du inte är här på det viset så har en del av syret också försvunnit. Majken berättade igår att hon sett dig när hon var ute häromkvällen och prövade att åka skidor för första gången. Det var ju dina skidor så det är klart att du ville hålla lite koll, det förstår jag. Hon sa att hon sett dig stå på vägen och vinka till henne. Jag är övertygad om att det var så. Självklart var du där. Jag skulle så gärna vilja se dig med. Känna dig. Lära mig att få luft av din andliga närvaro också. Det skulle vara så skönt om trycket över bröstet släppte lite.

Kan du hjälpa mig?
Kan du lysa upp min väg?
Kan du hjälpa mig att hålla kvar ljuset?

Det blåser så i mitt inre att ljuset slocknar hela tiden.
wpid-img_20150904_143432.jpg
There´s a light that you give me when I’m in shadow. There’s a feeling you give me an everglow.