4 år och en halv miljon

20171016_102914.jpg

Idag för 4 år sedan ändrades allt. Allt.

Dina har en elakartad tumör, sa läkaren.
Cancer.

Alla förhoppningar om framtiden försvann i en ögonblinkning.

Idag sitter vi här i solen och ler ändå.
Genom tårar, men ler. Jag har precis fört över ytterligare 250 000 kronor till HOPE. En halv miljon har vi nu, tillsammans, samlat in för att göra vårt bästa för att fler barn inte ska dö av cancer.
En halv miljon.

Jag gråter för Dina. Jag ler för Dina.
För att jag känner mig stolt.
För att vi gör något gott i hennes namn.
För att vi är med och ökar möjligheterna för att barn med ovanliga eller svårbehandlade cancerdiagnoser ska få en ärlig chans att leva.
För att vi bidrar till att föräldrarna till samma barn ska kunna vara just det, föräldrar, och slippa jaga medicinska försök och behandlingsmetoder världen över.
För att vi inte slutar kämpa.

Vi slutar inte. Vi nöjer oss inte.
Inte förrän vi vet att HOPE’s verksamhet är säkrad.

Ett stort, varmt och innerligt tack till er alla som hjälpt oss att genomföra detta.

Vill du fortsätta bidra kan du göra det genom att swisha mig, Malin Persson, på 0735200077 eller använda vårt HOPE-konto i Nordea 3274 22 96158

Märk insättningen HOPE och ditt eller ditt företags namn.

wp-1486131256591.jpg

Vill du beställa ett HOPE-armband gör du så här:
Maila denna information till malinpersson@live.se:
1. Namn
2. Färg på armband
3. Handledsmått
4. Adress
Kostnad 100kr +15kr frakt
Alla intäkter går oavkortat till HOPE.

signatur_medium

Annonser

Ja, visst gör det ont

Det var länge sedan jag skrev nu. Det blir inte lika mycket tid över när jag börjat att arbetsträna, och inte lika mycket ork heller. Jag har saknat det. Skrivandet är en av mina lugna stunder, en nästan meditativ upplevelse där jag jag automatiskt kopplar på djupandningen, stillar hjärnan och bara låter det som kommer komma.
Våren har väl nästan kommit, den tvekar lite. Anders, Majken, Annie och jag har försökt att anpassa oss till nya rutiner och tider. Förutom att jag saknar tiden när jag kunde yoga, skriva och träna lite när jag ville så är arbetsträningen enbart positiv. Det är nyttigt att höja aktivitetsnivån, att åka kommunalt i Stockholms rusningstid och att ha tider att passa, men mest av allt så är det lustfyllt!

Jag får vara med och göra ritningar för trädgårdar, lära mig att beskära träd, planera köksträdgårdar, djupdyka in i en botanisk mångfald av färger och former och mycket mer. Hela tiden med stor hänsyn till vad jag vill göra och hur mycket jag orkar. Det är en helt ny känsla att låta lusten leda, men den är väldigt viktigt för mig just nu. Jag försöker lita på den och inte låta rädslan för vad allt det nya ska innebära komma åt mig. Jag har levt i rädslan så länge, faktiskt även innan Dina blev sjuk, och jag vill inte bo kvar där. Den har en hemsk förmåga att äta upp alla andra känslor.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Hos min psykolog har jag gått igenom en ny form av behandling, EMDR ”Eye Movement Desensitisation and Reprocessing”. Jag har under dessa två år haft återkommande flashbacks av när Dina låg död hemma i sin säng. Bilden av hennes ansikte har kommit till mig när jag kört bil, stått i kön på Ica, hämtat barnen, tittat på tv mm. Bilden i sig är inte det värsta, det är alla kraftfulla och hemska känslor som är kopplade till den. När den kommer så blir jag helspänd, får svårt att andas, kramp i halsen och bröstet, allt annat slutar fungera. Så här ska det inte behöva vara, sa min psykolog. Vi kommer inte kunna behandla bort bilden eller sorgen, men vi kan behandla de negativa självkänslorna som bilden medför och hjälpa dig att hantera traumat. Min negativa känsla kopplat till bilden av Dina var jag klarar inte detta, jag är svag. Jag kände en så enorm hopplöshet och uppgivenhet. Livsuppgiften att leva, inte bara överleva, utan Dina kändes mig helt övermäktig. Det handlade inte enbart om en känsla av att inte kunna eller klara av utan även om att inte vilja. Jag ville inte leva lycklig utan Dina. Det var förvisso hemskt och livlöst i mitt mörker, men det var också tryggt.
På sidan EMDR Sverige kan man läsa att ”EMDR syftar till att aktivera vår förmåga att hantera den påverkan traumat har på oss idag. EMDR-metoden kan hjälpa till att minska laddningen i bilderna och känslorna som är förknippade med traumat. Metoden kan hjälpa dig att känna igen och arbeta med känslor och tankar som kommer upp i anslutning till traumat. Den kan också hjälpa dig att tänka annorlunda om dig själv i förhållande till traumat.”
För min del så krävdes det inte mer än 3 sessioner innan min psykolog tyckte att vi var klara. Det har varit en intensiv upplevelse. Spännande, fascinerande och väldigt uttröttande, men otroligt givande. Jag har inte haft några mer flashbacks och jag ser på mig själv i förhållande till Dinas död på ett helt annat sätt än tidigare.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Jag minns att det var någon av er som skrev till mig förut att ni ville fortsätta läsa om min väg i sorgen och vara med när jag kommer ut ur tunneln och ser ljuset. Jag tror att jag är där nu. Jag tvekar fortfarande ibland, springer tillbaka in i mörkret ibland, faller hejdlöst ibland, men jag ser att det ljusnar. Jag har dykt ner till botten av min sorg. Den är ändlös och kommer alltid att vara med mig, men jag kan bära den. Jag är stark. Jag klarar detta.

Jag skriver det och tvekar lite. För jag vet vilken tid som ligger framför mig. På lördag är det den 14 april. Dagen då vi för 4 år sedan satt i ett rum på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och fick höra att Dina hade en elakartad tumör i levern. Jag tar ett djupt andetag. Snart är vi inne i maj månad. Denna vackra tid som bär på mina allra mest smärtsamma minnen. Jag biter mig i läppen och tänker efter. Kommer jag att klara av detta?
Ja, det gör jag. Jag kommer att minnas, gråta, skälva av sorg och vibrera av saknad, kanske kommer utslagen tillbaka, kanske blir det mörkare igen, men jag kommer att klara av det. Jag har varit så rädd för att detta att klara av att leva utan Dina skulle betyda att jag inte längre sörjer, att jag glömt, att jag sviker henne.
Det gör det inte. Jag har vetat det, men inte trott på mig själv.
Dina är min. Sorgen är min. Minnena är mina. För alltid.
Det är rädslan jag släpper taget om.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
(Karin Boye)

Dina, mitt hjärta.
Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig.
Genom alla universums rymder och i alla evigheters evighet så älskar jag dig.
För alltid din mamma Malin.

 

Hinder och nya möjligheter

Det är lätt att tappa fotfästet i sorgen. Det är svårt att känna sig stabil och trygg. Allt är så tungt, men samtidigt så flyktigt. Livet blir skört. Allt är nytt. Förändrat. Vagt och absurt men samtidigt glasklart och ställt på sin spets.
En ren knockout.

När hela världen som jag kände den rasade var jag tvungen att börja om från grunden. Jag byggde långsamt upp en ny självinsikt. Granskade kritiskt delar av mig som jag inte trivdes med, som inte gjorde mig gott. Jag letade och prövade. Utvärderade. Misslyckades och började om. Sakta och inte alltid så säkert började en ny grund ta form. Något som kändes stabilare. Jag kände mig lite starkare. Lite tryggare i mig själv. Jag kände mig redo att möta livet utanför sorgen, redo att ta steget tillbaka in i arbete. Jag hade möten med min arbetsgivare, läkare och Försäkringskassan. Vi satte upp mål och en tidsplan. Trots att det var ett jobbigt möte så kände jag mig optimistisk.

En vecka innan jag skulle påbörja min arbetsträning får jag veta att min arbetsgivare anser att de inte kan sätta upp någon rehabiliteringsplan. Det finns inget stöd för mig att få och de menar att anställda i deras företag måste vara stresståliga och högpresterande. Det här är inte rätt plats för dig Malin, vore det inte bättre att söka dig någon annanstans? Vi har möte någon vecka senare och då har det även uppkommit ”arbetsbrist”. Även om vi skulle ha möjlighet att stödja dig i en rehabiliterande arbetsträning så finns det ingen tjänst kvar för dig Malin.

Utan förvarning så rycktes mattan bort under mina fötter. Allt som kändes stabilt började skaka igen. Jag får inte gå tillbaka till mitt jobb. Vägen tillbaka till ett liv blev plötsligt väldigt suddig igen. Frågorna hopades och framtiden kändes otrygg. Får de verkligen göra så här? Var hamnar jag om jag arbetstränar via Arbetsförmedlingen? Vem anställer mig i det här läget? Vad finns det för deltidsjobb där jag har möjlighet att successivt öka min arbetskapacitet? Vad vill jag ens jobba med?

I över tre månaders tid har vi nu haft möten på möten och otaliga mail har skickats. Jag har konsulterat med en advokat, facket och skyddsombud, läst på om uppsägningar, inventerat jobbmarknaden, uppdaterat mitt CV och formulerat argument. I och med att de inte har saklig grund att säga upp mig så vill de göra en överenskommelse för att kringgå LAS. Jag har ömsom skrikit av ilska, ömsom gråtit av trötthet. Jag trodde inte att jag skulle behöva ta den här fighten också. Jag trodde inte att den arbetsplats jag varit på sedan 2008 skulle behandla mig på det här viset. Jag har varit otroligt besviken. Jag har försökt se det som en möjlighet att skapa något nytt, men saken är den att jag var lite för trött för den möjligheten just nu. Jag behövde bara en trygg återgång tillbaka till arbetslivet, tillbaka till att vara fullt arbetsför. Jag var inte beredd på att behöva börja om helt från början i arbetslivet, också, i alla fall inte just nu. Men så blev det.

Allt detta har tagit massor av min energi dessa månader. All styrka och självförtroende som jag byggt upp försvann. Så i ren självbevarelsedrift och för att kunna lägga detta bakom mig och fokusera framåt så har jag till slut skrivit på en överenskommelse. Den blev inte som jag ville, men jag insåg att jag inte kunde banka huvudet i detta multinationella, fyrkantiga och hårda företag längre. Det var inte värt det. Min hälsa och min integritet är mer värda. I sann yogaanda och genom att sätta min inre harmoni i första rummet så accepterar jag nu att universum vill att jag ska lägga min kompetens och min passion någon annanstans.

Jag är inte arg längre, eller bitter. Jag vill inte snacka skit om företaget även om jag anser att många saker kunde ha skett annorlunda. Nu blev det så här och jag får se vad framtiden ger. Detta är en av de saker som jag kan släppa taget om. Min styrka, trygghet och känsla av stabilitet har långsamt återfunnit sig, igen.

I nästa vecka påbörjar jag min arbetsträning hos Åsa, en trädgårdsarkitekt som välkomnade mig med öppna armar. Jag älskar ju naturen, växter, att påta i trädgården, vara kreativ, hugga i och skapa med händerna så detta kan nog bli jättebra. I tre månader ska jag arbetsträna här och sedan blir jag uppsagd och arbetslös.

Så, gott folk, är det någon av er som hör om något jobb som ni tror skulle passa mig så får ni gärna höra av er!

Kort om mig (läs mer på min Linkedin):
Jag har en utbildning (fil. kand) till kulturvetare/utställningsproducent med inriktning konst och design, men när jag blev klar med min utbildning var den ekonomiska krisen ett faktum och jag sökte jobb i andra branscher.
Jag prövade på lite olika saker innan jag hamnade på ett globalt IT-företag. Jag trivdes, och under mina år där arbetade jag mig från att vara projektadministratör till Sverigeansvarig för våra IT-utbildningar.
Jag är viljestark och otroligt driven när jag tror på det jag gör. Jag är strukturerad och lösningsorienterad, en människokännare och konfliktlösare, prestigelös, ansvarsfull, empatisk och reflekterande. Jag har lätt för att uttrycka mig i tal och skrift, har sinne för detaljer men trivs bäst med att jobba i ett helhetsperspektiv. Jag har en välutvecklad organisations- och koordinationsförmåga och hög kompetens att genomföra ett projekt från början till slut, i tid och inom budget.
En kreativ organisatör är väl det som bäst sammanfattar mig.

Jag letar brett bland tjänster och branscher, kultur /konst /inredning /design /möbler /hjälporganisationer /trädgård /events /mässor mm mm. Jag stänger inga dörrar utan ser mitt nya utgångsläge som en chans att börja om på nytt.

Just do it
skulle väl Dina sagt. 

 

Ekot av dig

Tänk så kort tid du levde här. En blinkning i en evighet av tid. En sjättedel av mitt liv fram till den dagen du lämnade oss.
Tänk så mycket du påverkade oss. Så mycket du gav. Så mycket mer än jag någonsin fått. Eller gett.

Det är stundtals fortfarande overkligt för mig att du dog. Insikten om det kan slå mig hårt i magen. Det hände. Det allra hemskaste hände. Det hände dig. Det hände oss. Du levde och sen dog du. Alldeles, alldeles för tidigt.

Jag tänker på dig som musik ibland. Du var en symfoni av kärlek. Vår kärlek. Jag tänker på ditt skratt. Ditt bubblande, fnittrande skratt. Jag ler. Jag minns. Jag känner rytmen av dig i mig. Ditt hjärta som bultar. Ditt goda, oförstörda hjärta. Det som inte bultar mer men som vägleder mig ändå. Jag minns när du låg här hemma i soffan och jag la örat mot ditt bröst. Den ofattbara vetskapen om att ditt hjärta skulle sluta slå. Ljudet som jag ville spela in men som inte ville fångas. Bultandet jag ville spara.

Tänk om jag fick höra dig säga mamma en gång till. Så många gånger du gjorde det när jag inte visste att det var det vackraste jag någonsin kunde få. Din röst som ropar på mig. Mamma Maaaliiiin skrek du när du var liten. Vi visste inte varför du började med det. Du kallade inte pappa för pappa Anders. Sen blev det ”bara” mamma igen. Ibland uppfordrande, ibland snyftande, ibland skrattande, ibland argt, ibland surt, ibland helt neutralt men oftast lyckligt. Jag letar i filmerna vi har kvar, lyssnar efter ordet mamma. Hittar det och spelar upp det om och om och om igen.

Din doft. Den jag försökte ta in med hela min kropp. Din lena hud, ditt mjuka hår i min näsa när jag snusade dig i  nacken. Den kan inte sparas. Tröjan du hade på dig när du dog ligger kvar i hyllan. Jag kan inte tvätta den. Den luktar inte du. Inte gott. Men det är det närmaste jag kan komma. Majken luktade på den häromdagen. Sa att den luktar Dina. Annie luktade med, tyckte att den luktade äckligt. Så får man inte säga, sa Majken då. Nä för då blir Dina ledsen när hon kommer tillbaka, sa Annie. Hon kommer inte tillbaka, svarade Majken. När en storasyster dör så får man aldrig mer träffa henne, fortsatte hon.

När det är avslappning på yogan bäddar jag in mig i massor av tunga filtar, de hjälper mig att känna golvet under mig, att hålla mig kvar på jorden, annars flyger jag iväg. Jag lägger en ögonkudde över mina slutna ögon för att hjälpa mig att stänga världen ute. Den är lila och den doftar lavendel. Då är jag med dig, i mig. Alla dessa gånger jag masserade dig med lavendeloljan kommer tillbaka. Men även när jag badade med dig i lavendeldoftande vatten. När du var död. Ett avskyvärt men vackert minne på samma gång. Det sägs ju att doftminnet är starkast av dem alla. Det stämmer.

I dina småsystrar ser jag dig. Varje dag. De är lika godhjärtade, omtänksamma och kärleksfulla. De är starka personligheter med integritet. Annie är lika full i fan som du, med glimten i ögat. Lika blond och blåögd, tillsynes oskyldig, men väldigt busig och med massor av humor. Majken dansar precis som du. Sätter fötterna framför sig och rör på höften likadant. När hon återberättar en saga har hon exakt samma intonation som du. Samma bindeord, samma dramatiska sätt, teatraliskt.

Jag sluter ögonen och lyssnar. Hör henne och känner dig.
Din kärlek, rytmen av ditt bultande hjärta, minnet av ditt skratt, minnet av din röst när den säger mamma, din doft, lavendel och dina systrar.
Det är ekot av dig.
Det bär jag alltid med mig.
Det kommer aldrig att tystna.

Att hålla sig flytande

Jag har känt mig låg ett tag nu. Orkeslös och uppgiven. Jag vet att det kommer att vara så, att allt kommer och går i en evig cykel, men jag har ändå svårt att vänja mig vid känslan av att vara tvungen att börja om, om och om igen. Att återigen känna hur det gråa täcket lägger sig över mig. Att återigen ligga och gråta på golvet. Att återigen skrika i bilen. Att återigen känna mig så utanför livet. Att återigen känna mig avtrubbad och helt blottad på en och samma gång.

En del av mig vill bara packa en väska och bosätta mig i en liten stuga i skogen. Långt bort från människor att förhålla mig till, jämföra mig med, prata med. Den delen av mig vill bara fly. Ge upp. Leva i tystnad. Låta tankarna och känslorna få storma bäst de vill. Utan att någon annan kommer till skada. Den delen tänker att det nog är bäst så. För alla.

Men jag vet att den delen av mig talar från under det gråa täcket. Där allt är jobbigt och hopplöst, där energin är uttömd och lusten till livet och människorna i det är långt borta. Den rösten talar sanning, men det är en temporär sanning som jag för mitt eget bästa inte får lyssna på för länge. Om jag bara håller ut så kommer sorgen släppa mig lite ur sitt grepp. Jag kommer att få luft igen. Jag kommer att få energi igen. Jag kommer känna lust till livet igen och då kommer det kännas annorlunda. Då kommer rösten vara snällare, mer hoppfull och lika sann den med.

Jag har varit ensam med tjejerna under helgen och när jag mår så här så orkar jag inte riktigt med tempot. De är fantastiska, men de är 3 och 4 år, intensiva och rätt så trotsiga mot sin mamma. Igår bröt jag ihop. Det var inget de gjorde, utan en gigantisk våg av saknad som kom över mig. De kom ut i köket och jag låg på golvet och grät. Jag sa att jag saknade Dina och att jag var arg över att det är så orättvist att hon inte får leva här hos oss. De vet att det inte är farligt att jag gråter, det har vi pratat om många gånger, och de gråter och sörjer också. Så de hämtade alla kort av Dina de kunde hitta i hela huset. De kramade mig. Majken hämtade ett stort hjärta som Dina målat och som nu sitter på kylskåpet. Ena sidan är röd, den andra är målad i guld. Hon gav hjärtat till mig och sa den röda sidan är det arga mamma och det guldiga är kärlek. Håll det guldiga mot dig och tänk bara på kärlek. Tänk inte på det arga mamma. Och jag lugnade mig. Hon lugnade mig, min 4 1/2-åriga dotter. Hur har hon blivit så klok? När blev hon så stor?

Jag vet aldrig hur länge en sorgevåg ligger kvar över mig. Den är inte tidsbestämd. Det gäller bara att härda ut, att inte bli rädd för den, att gråta, att skrika och att sakna. Tids nog lugnar den sig lite. Igen. Men det är tröttsamma kast mellan hopp och förtvivlan.

Dina, jag saknar dig.
Jag saknar ditt skratt, din röst, dina glittrande ögon, din doft, dina bus, din finurlighet, din omtanke, din värme, din påhittighet, din hand i min.
Allt.
Allt i mig saknar allt med dig.

Flera steg närmare målet

Förra året berättade jag om att medlemmar i Din Bagare och dess leverantörer gick samman i organisationen Bagarhjälpen, med syftet att hjälpa barn och ungdomar i Sverige som behöver medicinsk, fysisk eller psykisk hjälp.
Deras första utvalda bidragstagare blev HOPE efter att Anders bror Fredrik lobbat och pratat varmt om det för initiativtagaren. Det blev otroligt lyckat och under 2017 samlades det totalt in strax över en miljon kronor till HOPE! Det kändes därför fantastiskt glädjande när vi fick veta att HOPE även under 2018 skulle vara deras bidragstagare.

I tisdags och onsdags genomfördes så en likadan medlemsmässa som förra året där medlemmarna och leverantörerna träffades i Jönköping för att roa sig och genom en auktion påbörja en ny insamling.
Planen var att både Anders och jag skulle varit med, men vi hade oturen att rodda med magsjuka i familjen istället… Så det blev Johanna Hoffstedt från Entrepreneurs for Good och Per Kogner, professor och överläkare på Karolinska Institutet, som åkte ner för att berätta vad som hänt på HOPE under året och tacka för de insamlade pengarna och fortsatta stödet.
Redan under dessa två dagar kunde förra årets summa överträffas och ytterligare en miljon insamlas! Det är helt otroligt! Vi är ett stort steg närmare att säkra HOPE’s fortsatta verksamhet. Ett stort och varmt tack till alla inblandade.tillsammans-kan-vi-gora-skillnad

Utöver detta så har ju vi vår privata insamling. När jag skrev om den innan jul så var vi uppe i 207 000 kronor och med er fortsatta välvilja och förmåga att hjälpa så är vi i dagsläget uppe i 239 901 kronor! Det innebär att vi bara har 10 099 kvar till vårt mål att totalt bidra med en halv miljon. Det känns överkomligt.
Jag känner mig så otroligt tacksam för att så många engagerar sig i detta och att vi kan göra skillnad för barnen som kämpar just nu och de som kommer att drabbas framöver.
Det gör mig starkare och gör att jag orkar fortsätta kämpa.
Det gör mig hoppfull om att vi är lite, lite närmare målet, att inget barn ska dö av cancer.
Det gör mig stolt att vi gör detta i Dinas namn. För dig älskade Dina, gör vi det, du hade aldrig velat att andra barn skulle få gå igenom samma helvete som du.

Sorgen enligt mig – från ödeläggelse till kraft

De flesta säger att sorgen är som tyngst vid högtider, att den som saknas saknas ännu mer då. Jag säger inte emot att högtiderna är tunga, men jag tycker nog att vardagen är svårare. Denna mängd av vardagar när jag dukar för 4 istället för fem, när en stol alltid är tom i bilen, när vi nattar 2 barn istället för 3, när jag hänger kläder på tork i storlek 98-110 men inte i 128/134 (eller vilken storlek Dina nu skulle ha haft) eller när jag städar undan leksaker men inga skolböcker. Det är i vardagen Dina fattas som mest.
Julen och Nyåret gick lite bättre i år än förra året. Jag brakade inte ihop och jag kippade inte efter luft. Det hade ju inte varit någon katastrof om jag hade gjort det, utan helt normalt, men det är ändå rätt skönt att slippa sådana urladdningar just på jul- och nyårsafton. Visst är det fruktansvärt konstigt och onormalt att gå till sin dotters grav dessa dagar, det skär i mig, jag gråter och blir apatisk och emotionell på samma gång, men det går. Visst känns det absurt att skåla in ett nytt år utan henne, men det gick lite bättre än förra året och det får räknas som ett steg framåt.

När jag kan ta ett steg tillbaka och se på min situation med lite objektiva ögon så förundras jag över sorgen. Vilken kraft den besitter. En förödande och förstörande kraft till en början, men håller man ut så lär man sig sakteliga att hantera den. För min del så har det dock krävts att jag inte viker undan. Jag har behövt stirra sorgen rätt in i vitögat. Utmanat den. Mött den. Dygnet runt.
Det är inte allas sätt, men det har varit och är mitt sätt. I början tog sorgen över hela mig, tog mig i besittning, gav mig panikångestattacker och åt upp allt mitt hopp. Under en lång tid var jag som en vålnad, jag var här men ändå inte. Jag letade efter redskap som skulle hjälpa mig, men jag gjorde det maniskt och otroligt kontrollerande.
Jag tänkte att om jag ger min kropp hälsosam mat så kommer i alla fall min kropp att må bra fysiskt, men jag var i sådan obalans att det gick överstyr. Jag försökte kontrollera hela mitt matintag istället, plockade bort och bytte ut, vägde och mätte mig. Straffade mig själv och min kropp för att jag inte kunde rädda Dinas liv.
Jag tänkte att yoga är bra för mig, det ska ju vara avslappnande, men jag pushade för hårt, utmanade mig när jag egentligen behövde förlåta mig själv. Jag såg ner på mig själv för att jag inte lärde mig tillräckligt fort eller orkade tillräckligt mycket. Jag hörde vad yogalärarna sa om ödmjukhet, kärlek till sig själv, om tålamod, balans och att lyssna inåt, men det landade i tomma intet. Jag fortsatte straffa min kropp när den behövde min kärlek som mest.
Jag började springa igen. Tänkte att rörelse och frisk luft alltid är ett bra sätt att släppa spänningar på. Men jag sprang inte för att må bra. Jag sprang för att fly. Jag sprang för att slippa känna och tänka. Jag sprang med lurarna i öronen och matade mig själv med kilometertider. Jag var missnöjd nästan varje gång jag hade sprungit klart. Jag borde springa fortare, längre och med bättre teknik. Dumma, dåliga Malin som inte klarar någonting.
Jag städade, organiserade och sorterade hemma. Tänkte att om jag i alla fall har ordning hemma så kanske inte kaoset inom mig känns lika överväldigande. Jag sa till mig själv att om du inte klarar av att ha ett ordningsamt hem så kommer du aldrig att få ordning på dig själv. Jag plockade leksaker, kläder, disk och tvätt till förbannelse, och jag glömde att vi faktiskt är en familj som bor här. I min obalans så blev ordningen hemma viktigare än att leva. Jag trodde att jag städade mig fram till harmoni, men det blev raka motsatsen.

Så här höll jag på i 15-16 månader efter Dinas död. Straffade mig själv, utan att förstå att det var det jag gjorde. Kontrollerade fysiska och praktiska saker fastän många runtom mig bad mig att släppa taget. Jag hade ingen förtröstan, ingen tro på att något skulle lätta eller ordna sig bara av sig själv. Jag trodde fullt ut att jag var tvungen att styra med järnhand annars skulle inget hända. Annars skulle jag drunkna i sorg.
Vissa delar av dessa beteenden lever fortfarande kvar i mig, absolut. Men jag är mycket mer medveten om dem. Jag märker när jag är på väg att falla ner i det destruktiva självhatet. Jag kan byta ut vissa tankar, jag kan bryta beteenden och jag vågar lite mer att släppa kontrollen, att ha förtröstan.

Alla har sin egen väg att vandra i sorgen. Jag tror inte att jag hade gjort annorlunda även om någon hade förklarat för mig vad det var jag höll på mig eller kommit med goda råd. Jag var inte mottaglig, för det var många som försökte. Jag var tvungen att komma fram till det själv. Jag var tvungen att stirra sorgen rätt in i ögonen ända tills jag inte var lika rädd längre. Jag är fortfarande rädd för den, men det har mattats av. Den äger inte mig längre. Jag äger den. Jag kan inte göra mig av med den. Jag kan inte krossa den genom att krossa mig själv. Det jag kan göra är att använda den energi som finns i den, i denna enorma förtvivlan, till en god och mäktig styrka, till en kraft. Jag kan omvandla den och låta den lyfta mig istället för att sänka mig. Jag har redan börjat det vet jag, men jag vill mer, jag kan mer, jag vågar mer. Jag har överlevt Dinas död. Det finns inget i världen som skulle kunna vara värre. Alla problem och utmaningar är små i jämförelse. Jag behöver dock samla min energi, leda den i rätt riktning och inte slösa bort den på områden jag inte värdesätter eller som inte ger mig något tillbaka.

Det har gått lite mer än 19 månader sedan Dina dog. Det är inte så länge, men känns som en evighet. Så mycket har förändrats, så mycket har uthärdats och så mycket kommer att fortsätta att förändras under åren som kommer. Jag är inte längre rädd för att dö, men jag vill inte längre vara rädd för att leva. Dina kommer inte tillbaka och det gör så fruktansvärt ont, men jag har så mycket kvar att ge, att uppleva, att älska, att drömma, att våga. Sorgen är min men jag är inte min sorg.e144b47cd475f72770c3619a628439c9.jpg