Att hålla sig flytande

Jag har känt mig låg ett tag nu. Orkeslös och uppgiven. Jag vet att det kommer att vara så, att allt kommer och går i en evig cykel, men jag har ändå svårt att vänja mig vid känslan av att vara tvungen att börja om, om och om igen. Att återigen känna hur det gråa täcket lägger sig över mig. Att återigen ligga och gråta på golvet. Att återigen skrika i bilen. Att återigen känna mig så utanför livet. Att återigen känna mig avtrubbad och helt blottad på en och samma gång.

En del av mig vill bara packa en väska och bosätta mig i en liten stuga i skogen. Långt bort från människor att förhålla mig till, jämföra mig med, prata med. Den delen av mig vill bara fly. Ge upp. Leva i tystnad. Låta tankarna och känslorna få storma bäst de vill. Utan att någon annan kommer till skada. Den delen tänker att det nog är bäst så. För alla.

Men jag vet att den delen av mig talar från under det gråa täcket. Där allt är jobbigt och hopplöst, där energin är uttömd och lusten till livet och människorna i det är långt borta. Den rösten talar sanning, men det är en temporär sanning som jag för mitt eget bästa inte får lyssna på för länge. Om jag bara håller ut så kommer sorgen släppa mig lite ur sitt grepp. Jag kommer att få luft igen. Jag kommer att få energi igen. Jag kommer känna lust till livet igen och då kommer det kännas annorlunda. Då kommer rösten vara snällare, mer hoppfull och lika sann den med.

Jag har varit ensam med tjejerna under helgen och när jag mår så här så orkar jag inte riktigt med tempot. De är fantastiska, men de är 3 och 4 år, intensiva och rätt så trotsiga mot sin mamma. Igår bröt jag ihop. Det var inget de gjorde, utan en gigantisk våg av saknad som kom över mig. De kom ut i köket och jag låg på golvet och grät. Jag sa att jag saknade Dina och att jag var arg över att det är så orättvist att hon inte får leva här hos oss. De vet att det inte är farligt att jag gråter, det har vi pratat om många gånger, och de gråter och sörjer också. Så de hämtade alla kort av Dina de kunde hitta i hela huset. De kramade mig. Majken hämtade ett stort hjärta som Dina målat och som nu sitter på kylskåpet. Ena sidan är röd, den andra är målad i guld. Hon gav hjärtat till mig och sa den röda sidan är det arga mamma och det guldiga är kärlek. Håll det guldiga mot dig och tänk bara på kärlek. Tänk inte på det arga mamma. Och jag lugnade mig. Hon lugnade mig, min 4 1/2-åriga dotter. Hur har hon blivit så klok? När blev hon så stor?

Jag vet aldrig hur länge en sorgevåg ligger kvar över mig. Den är inte tidsbestämd. Det gäller bara att härda ut, att inte bli rädd för den, att gråta, att skrika och att sakna. Tids nog lugnar den sig lite. Igen. Men det är tröttsamma kast mellan hopp och förtvivlan.

Dina, jag saknar dig.
Jag saknar ditt skratt, din röst, dina glittrande ögon, din doft, dina bus, din finurlighet, din omtanke, din värme, din påhittighet, din hand i min.
Allt.
Allt i mig saknar allt med dig.

Annonser

Flera steg närmare målet

Förra året berättade jag om att medlemmar i Din Bagare och dess leverantörer gick samman i organisationen Bagarhjälpen, med syftet att hjälpa barn och ungdomar i Sverige som behöver medicinsk, fysisk eller psykisk hjälp.
Deras första utvalda bidragstagare blev HOPE efter att Anders bror Fredrik lobbat och pratat varmt om det för initiativtagaren. Det blev otroligt lyckat och under 2017 samlades det totalt in strax över en miljon kronor till HOPE! Det kändes därför fantastiskt glädjande när vi fick veta att HOPE även under 2018 skulle vara deras bidragstagare.

I tisdags och onsdags genomfördes så en likadan medlemsmässa som förra året där medlemmarna och leverantörerna träffades i Jönköping för att roa sig och genom en auktion påbörja en ny insamling.
Planen var att både Anders och jag skulle varit med, men vi hade oturen att rodda med magsjuka i familjen istället… Så det blev Johanna Hoffstedt från Entrepreneurs for Good och Per Kogner, professor och överläkare på Karolinska Institutet, som åkte ner för att berätta vad som hänt på HOPE under året och tacka för de insamlade pengarna och fortsatta stödet.
Redan under dessa två dagar kunde förra årets summa överträffas och ytterligare en miljon insamlas! Det är helt otroligt! Vi är ett stort steg närmare att säkra HOPE’s fortsatta verksamhet. Ett stort och varmt tack till alla inblandade.tillsammans-kan-vi-gora-skillnad

Utöver detta så har ju vi vår privata insamling. När jag skrev om den innan jul så var vi uppe i 207 000 kronor och med er fortsatta välvilja och förmåga att hjälpa så är vi i dagsläget uppe i 239 901 kronor! Det innebär att vi bara har 10 099 kvar till vårt mål att totalt bidra med en halv miljon. Det känns överkomligt.
Jag känner mig så otroligt tacksam för att så många engagerar sig i detta och att vi kan göra skillnad för barnen som kämpar just nu och de som kommer att drabbas framöver.
Det gör mig starkare och gör att jag orkar fortsätta kämpa.
Det gör mig hoppfull om att vi är lite, lite närmare målet, att inget barn ska dö av cancer.
Det gör mig stolt att vi gör detta i Dinas namn. För dig älskade Dina, gör vi det, du hade aldrig velat att andra barn skulle få gå igenom samma helvete som du.

Sorgen enligt mig – från ödeläggelse till kraft

De flesta säger att sorgen är som tyngst vid högtider, att den som saknas saknas ännu mer då. Jag säger inte emot att högtiderna är tunga, men jag tycker nog att vardagen är svårare. Denna mängd av vardagar när jag dukar för 4 istället för fem, när en stol alltid är tom i bilen, när vi nattar 2 barn istället för 3, när jag hänger kläder på tork i storlek 98-110 men inte i 128/134 (eller vilken storlek Dina nu skulle ha haft) eller när jag städar undan leksaker men inga skolböcker. Det är i vardagen Dina fattas som mest.
Julen och Nyåret gick lite bättre i år än förra året. Jag brakade inte ihop och jag kippade inte efter luft. Det hade ju inte varit någon katastrof om jag hade gjort det, utan helt normalt, men det är ändå rätt skönt att slippa sådana urladdningar just på jul- och nyårsafton. Visst är det fruktansvärt konstigt och onormalt att gå till sin dotters grav dessa dagar, det skär i mig, jag gråter och blir apatisk och emotionell på samma gång, men det går. Visst känns det absurt att skåla in ett nytt år utan henne, men det gick lite bättre än förra året och det får räknas som ett steg framåt.

När jag kan ta ett steg tillbaka och se på min situation med lite objektiva ögon så förundras jag över sorgen. Vilken kraft den besitter. En förödande och förstörande kraft till en början, men håller man ut så lär man sig sakteliga att hantera den. För min del så har det dock krävts att jag inte viker undan. Jag har behövt stirra sorgen rätt in i vitögat. Utmanat den. Mött den. Dygnet runt.
Det är inte allas sätt, men det har varit och är mitt sätt. I början tog sorgen över hela mig, tog mig i besittning, gav mig panikångestattacker och åt upp allt mitt hopp. Under en lång tid var jag som en vålnad, jag var här men ändå inte. Jag letade efter redskap som skulle hjälpa mig, men jag gjorde det maniskt och otroligt kontrollerande.
Jag tänkte att om jag ger min kropp hälsosam mat så kommer i alla fall min kropp att må bra fysiskt, men jag var i sådan obalans att det gick överstyr. Jag försökte kontrollera hela mitt matintag istället, plockade bort och bytte ut, vägde och mätte mig. Straffade mig själv och min kropp för att jag inte kunde rädda Dinas liv.
Jag tänkte att yoga är bra för mig, det ska ju vara avslappnande, men jag pushade för hårt, utmanade mig när jag egentligen behövde förlåta mig själv. Jag såg ner på mig själv för att jag inte lärde mig tillräckligt fort eller orkade tillräckligt mycket. Jag hörde vad yogalärarna sa om ödmjukhet, kärlek till sig själv, om tålamod, balans och att lyssna inåt, men det landade i tomma intet. Jag fortsatte straffa min kropp när den behövde min kärlek som mest.
Jag började springa igen. Tänkte att rörelse och frisk luft alltid är ett bra sätt att släppa spänningar på. Men jag sprang inte för att må bra. Jag sprang för att fly. Jag sprang för att slippa känna och tänka. Jag sprang med lurarna i öronen och matade mig själv med kilometertider. Jag var missnöjd nästan varje gång jag hade sprungit klart. Jag borde springa fortare, längre och med bättre teknik. Dumma, dåliga Malin som inte klarar någonting.
Jag städade, organiserade och sorterade hemma. Tänkte att om jag i alla fall har ordning hemma så kanske inte kaoset inom mig känns lika överväldigande. Jag sa till mig själv att om du inte klarar av att ha ett ordningsamt hem så kommer du aldrig att få ordning på dig själv. Jag plockade leksaker, kläder, disk och tvätt till förbannelse, och jag glömde att vi faktiskt är en familj som bor här. I min obalans så blev ordningen hemma viktigare än att leva. Jag trodde att jag städade mig fram till harmoni, men det blev raka motsatsen.

Så här höll jag på i 15-16 månader efter Dinas död. Straffade mig själv, utan att förstå att det var det jag gjorde. Kontrollerade fysiska och praktiska saker fastän många runtom mig bad mig att släppa taget. Jag hade ingen förtröstan, ingen tro på att något skulle lätta eller ordna sig bara av sig själv. Jag trodde fullt ut att jag var tvungen att styra med järnhand annars skulle inget hända. Annars skulle jag drunkna i sorg.
Vissa delar av dessa beteenden lever fortfarande kvar i mig, absolut. Men jag är mycket mer medveten om dem. Jag märker när jag är på väg att falla ner i det destruktiva självhatet. Jag kan byta ut vissa tankar, jag kan bryta beteenden och jag vågar lite mer att släppa kontrollen, att ha förtröstan.

Alla har sin egen väg att vandra i sorgen. Jag tror inte att jag hade gjort annorlunda även om någon hade förklarat för mig vad det var jag höll på mig eller kommit med goda råd. Jag var inte mottaglig, för det var många som försökte. Jag var tvungen att komma fram till det själv. Jag var tvungen att stirra sorgen rätt in i ögonen ända tills jag inte var lika rädd längre. Jag är fortfarande rädd för den, men det har mattats av. Den äger inte mig längre. Jag äger den. Jag kan inte göra mig av med den. Jag kan inte krossa den genom att krossa mig själv. Det jag kan göra är att använda den energi som finns i den, i denna enorma förtvivlan, till en god och mäktig styrka, till en kraft. Jag kan omvandla den och låta den lyfta mig istället för att sänka mig. Jag har redan börjat det vet jag, men jag vill mer, jag kan mer, jag vågar mer. Jag har överlevt Dinas död. Det finns inget i världen som skulle kunna vara värre. Alla problem och utmaningar är små i jämförelse. Jag behöver dock samla min energi, leda den i rätt riktning och inte slösa bort den på områden jag inte värdesätter eller som inte ger mig något tillbaka.

Det har gått lite mer än 19 månader sedan Dina dog. Det är inte så länge, men känns som en evighet. Så mycket har förändrats, så mycket har uthärdats och så mycket kommer att fortsätta att förändras under åren som kommer. Jag är inte längre rädd för att dö, men jag vill inte längre vara rädd för att leva. Dina kommer inte tillbaka och det gör så fruktansvärt ont, men jag har så mycket kvar att ge, att uppleva, att älska, att drömma, att våga. Sorgen är min men jag är inte min sorg.e144b47cd475f72770c3619a628439c9.jpg

Perspektiv i juletid

Det är inget ovanligt att vara trött så här års. Det är väl var och varannan människa. Allt som ska ordnas in i det sista, mycket på jobbet, fix med julklappar, stök med julmat, overaller och vantar som det bråkas om varje dag, snö som ska skottas och bilar som ska skrapas. Allt gör vi i vad som känns som ett evigt mörker.
FB_IMG_1513366259356.jpgJag sällar mig till denna massa av trötta decembermänniskor, men av andra anledningar. Jag är så trött på att kämpa. Hela tiden denna kamp. Den långa och svåra kampen för Dinas liv. Kampen för mitt eget liv, för att orka leva, för att förstå vem jag är, för att värdesätta mig själv och mitt liv. Kampen för mitt äktenskap. Kampen för mitt jobb. Kampen för mitt egenvärde, för min framtid. För min familjs framtid. För vår ekonomi. Många dagar nu så orkar jag med dessa fighter. Då känner jag mig stark och fylld av min kraft och extra boostad av Dinas kraft. Andra dagar känner jag mig mest hålögd och håglös. Då tillåter jag mig att känna så, för några timmar i alla fall. Sen är det bara att inse att så här är livet just nu, alla dessa kamper är viktiga, jag får strunta i något annat, men fortsätta kämpa för detta, kämpa för mig själv för min skull. Men jag skulle ge mycket för lite flyt just nu, lite medgång, en räkmacka eller ett bananskal i rätt riktning.

December är en tuff månad för oss. Vi har gjort många förändringar de senaste åren när det kommer till julen. Skalat av och plockat bort och ändå förundrats över hur mycket mat det står på bordet och hur många julklappar det är under granen, trots att vi bara köper en var till barnen. Vi har struntat i måsten, firat när vi kunnat, men mest bara glatt oss åt de stunder som vi kunnat vara tillsammans. I år har vi försökt att dras med i Majkens och Annies julglädje. Precis som Dina så är de all in när det kommer till julen. Så vi har bakat enhörningspepparkakor, kokat kola, dekorerat pepparkakshus, klätt granen hemma och vid graven, luktat på hyacintherna, förundrats över amaryllisens färgprakt och spelat överdoser av julsånger, men det känns hela tiden konstigt. Lite avigt. Det är rätt, men ändå så fel. Alla dagar färgas mörkare av minnena från föregående år. År då vi har spenderat Lucia på akuten, julafton isolerade på sjukhuset, nyårsafton i en taxi på väg hem från akuten.

December bär på så många traumatiska upplevelser. Minnen som hela min kropp reagerar på. Jag kan höra Dina skrika i ren panik av sin huvudvärk. Jag minns hur tung hon kändes i mina armar när jag bar henne avsvimmad in på akuten. Jag minns blicken från röntgensköterskan när de scannat hennes huvud. Jag minns den bottenlösa rädsla som kastade sig över mig när de förde in oss i det stora behandlingsrummet på akuten, hon dör nu tänkte jag. Jag minns hur jag sprang i korridorerna, åkte upp och ner i hissarna, mellan Intensiven, möten, narkos, uppvaket och avdelningen. Jag minns skräcken över att inte kunna känna igen Dina som var så överdoserad med kortison att hon skrek de grövsta skällsord hon kunde och spottade på alla som kom i hennes närhet. Jag minns Anders blick när läkaren bad oss fatta beslut om akut hjärnoperation och att vi behövde förstå att Dina kunde dö där och då på operationsbordet. Jag minns tårarna som föll på mina kinder när jag pratade med Majken i telefon som undrade varför vi inte kom hem på julafton. Jag minns skuldkänslan mot Annie att jag inte var tillsammans med henne på hennes första julafton. Jag minns att jag förlorade hoppet. Jag minns att jag satt bredvid Dina 24 timmar om dygnet, följde hennes minsta rörelse, räknade hennes andetag, stirrade på hennes bröst när det höjdes och sänktes. Jag minns hennes taniga armar, hennes ärrade kropp. Jag minns hennes hand i min. Jag minns hennes leende. Jag minns hennes kärlek. Jag minns henne.

December och julen kommer alltid att påminna oss om detta. Om kaoset som varit och om vad som faktiskt betyder något. Den hårda verkligheten har ändrat hur vi ser på julen. Påminner oss dagligen om vad som är viktigt. Människorna. Familjen och vännerna. Värmen, omtanken och kärleken.
Jag glömmer det emellanåt, när jag sugs med in i julstressen, i hetsen över den perfekta julklappen eller det fulländade julbordet. Men så tar jag ett djupt andetag och fingrar lite på mitt halsband, mitt hjärta med en diamant i, min konkreta påminnelse. Då minns jag med hela kroppen igen hur det var att leva när cancern dikterade villkoren, då får jag tillbaka perspektivet som jag tappade bort. Perspektiv på julen. Perspektiv på livet.

Därför gnager det i mig, att det är så många familjer som lever i det här cancerhelvetet. Familjer som är mitt uppe i det just nu, eller som precis som vi har ett hål i hjärtat och en stol tom vid julbordet. Det skär i mig att cancer är den vanligaste dödsorsaken för barn mellan 1-14 år i Sverige. Jag läser på Cancerfondens hemsida att det är ovanligt med barncancer. Jag antar att de då räknar i relation till hur många barn det finns i Sverige, men det är fortfarande 300 barn i Sverige som får cancer varje år.
Av dem överlever 240 barn. Det är fantastiskt.
Men det innebär också att 60 barn varje år dör av cancer i Sverige.
60 barn. Varje år.
Vi är många som vet om att det är så här, men lik förbannat så dör det 60 barn varje år. Det är som om en turistbuss fullastad med små barn skulle krascha varje år, och att vi vet om att det kommer att ske. 

Det finns så mycket mer som skulle kunna göras för att rädda fler barn, och alla insatta vet vad som behöver göras.
– Det behövs mer forskning kring nya behandlingsmetoder, bättre diagnostik och mer kunskap om genetiska faktorer.
– Läkemedelsbolagen måste satsa på att ta fram mediciner för de barn som drabbas.
– Bristen på läkare och sjuksköterskor inom barnonkologin är betydande och risken är stor att bristen ökar. Det leder till att vården hotas och att barnen blir lidande.

Jag vill därför betona, för jag vet inte vilken gång i ordningen, hur viktigt arbetet på HOPE är. Deras fokus ligger på den första åtgärdspunkten. Hur vi åtgärdar de andra två punkterna vet jag inte. Det ligger utanför mitt kunskapsområde.
Jag är så stolt att vi alla tillsammans är med och bidrar till detta. Vår andra omgång av insamlade pengar är nu uppe i 207 000 kronor. Förhoppningen är, som jag skrivit tidigare, att samla in ytterligare 43 000 så vi totalt kommer upp i en halv miljon jämnt.
HOPE har nu varit i gång sedan april 2016 och massor har hänt sedan dess. Minimimålet på 12 miljoner är insamlat och driften säkrad fram till 2019. Hittills har dessa pengar möjliggjort följande:

Kliniska studier:
– Sju pågående studier för bland annat hjärntumörer och leukemier med återfall.
– Tre nya studier i uppstartsfas som kommer att öppnas inom ett par månader samt två studier som beräknas öppnas under 2018.
– En studieförfrågan om en helt ny studie.
– Ökat internationellt samarbete med övriga ITCC-studiecentra (Innovative Therapies for Children with Cancer) i Europa.

Personal:
– Styrgrupp – professor Per Kogner, docent Arja Harila-Saari och Mats Heyman.
– Två läkare – docent Ingrid Øra, överläkare Anna Nilsson fr.o.m december 2017.
– Två forskningssjuksköterskor/studiekoordinatorer – Henna Haapa Hybinette och Carina Rinaldo. Annons ute nu för ytterligare sjuksköterskor.

Våra insamlade pengar har en del i allt detta. Det är så viktigt allt vi gör tillsammans. Stort som smått. Så har du något att avvara, om än bara några kronor, hjälp oss att fortsätta hjälpa HOPE.
Kanske kan vi nästa år, eller om 5 år, säga att vi räddat några barn från den där fullastade bussen?  Kanske står det inte 60 tomma stolar runt lika många julbord runt om i Sverige?

SWISH
Malin Persson 0735200077
NORDEA
Malin Persson 3300- 3274 22 96158
Märk din insättning HOPE.

Stort tack på förhand och en riktigt kärleksfull jul önskar jag er alla.
Glöm aldrig att det är människorna runt omkring dig som du blir rik och lycklig av, inte julklapparna, maten eller lyxen.

Tankar som irrbloss

Det är på gott och ont det här med att ha tid till att tänka. Under min sjukskrivning har jag mycket tid till det. Jag spenderar mycket tid själv. Ensam. Jag trivs där i min ensamhet. Jag behöver den. Det är i den som jag hämtar kraft, finner mitt lugn och får klarhet. Men ibland kan det bli för mycket av det goda. Ibland äger mina tankar mig och inte tvärtom. När jag var på min yoga i tisdags säger min lärare. Tro inte på allt du tänker. Jag log instinktivt, kände mig träffad. Vilken kraft våra ljudlösa och osynliga tankar besitter. Vad de kan hjälpa oss, och stjälpa oss. Vad svårt det är att veta vilka tankar som jag ska lyssna på och vilka som är skadliga. När ska jag släppa kontrollen och när jag ska låta sinnet flyta fritt? Bara låta mina innersta sanningar komma till mig? När ska jag ta kontrollen och säga till mitt stränga överjag att vara tyst? Var går gränsen mellan att filosofera och att älta?

Ämnet för veckan har återigen varit tiden. Denna grundläggande dimension av vår tillvaro som möjliggör ett sätt att förhålla sig till händelser i dåtid, nutid och framtid. Det känns som om mitt förhållningssätt till tiden har förändrats på samma gång som tiden blivit allt viktigare. Känslan av att tid är allt vi har tillsammans egentligen. Jag grubblar över det absurda i att ett liv kan ta slut men att tiden ändå fortsätter. Jag räknar i sekunder, minuter, timmar, dagar, år och händelser.
Jag fyllde år i måndags. En dag som på alla sätt och vis förlorat sin charm för tillfället, trots att Anders, Majken och Annie fyllde den med kärlek. Jag gjorde mitt bästa för att göra något gott för mig. Tränade, strosade å Ulriksdals trädgård, åt en god lunch, en dag som hade varit som en dröm för några år sedan när dagarna var fullsmockade. Nu kunde jag inte njuta som jag hade önskat. Det skavde i mig. Det skavde i mig att jag blivit ett år äldre, inte av åldersnoja, utan att jag fick bli ett år äldre, men inte hon.
Jag grät vid hennes frostbitna grav. Det var en gråt som aldrig ville ta slut. Jag skrek i bilen på väg hem, rasande över att så många maktmissbrukande, elaka, lögnaktiga och våldsamma människor får leva, men inte hon, en varm och god själ som enbart skulle ha gjort gott i denna värld. Jag avgrundsvrålade. Kom hem utmattad, möttes av två trötta barn som inte alls ville åka iväg och äta på restaurang på mammas födelsedag. Det var inte läge för mig heller. Så vi köpte hem pizza, tände lite ljus och kröp upp i soffan. Det räckte så. Jag kände inte för att fira att tiden gått.

20140427_182850 (2)Mitt inre räkneverk larmar om att Majken på söndag blir lika gammal som Dina var när vi fick veta att hon hade cancer. 4 år, 5 månader och 11 dagar. Så liten, eller stor, var hon när vi satt där i rummet på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och fick höra att hon hade en elakartad tumör. Dina kändes äldre. Var det för att vi hade haft mer tid med henne ensam, innan Majken kom? Eller är hon lika stor, inte enbart lika gammal, som Dina var? Varför behöver jag ens jämföra? Varför känns det viktigt? Kanske vill jag att Dina ska kännas större, kanske vill jag inte förstå att hon var så liten den där dagen när världen rämnade? Jag känner med jämna mellanrum på Majkens mage, utan att hon vet varför. Letar efter knölar, försäkrar mig om att det är mjukt därinne, precis som det ska vara. Vill känna mig säker. Vet att jag aldrig kommer att uppnå det.
Annie är några veckor bort från att vara lika gammal som Majken var när Dina dog. 2 år och 11 månader. Då är det helt plötsligt Annie som känns liten. Majken var ju så delaktig i Dinas död. Vakade med oss, tröstade oss, tog hand om Dina.

Screenshot_20171208-081427.pngJag blickar bakåt också. Lever i minnena. Det är dem jag har kvar. Får en påminnelse på Facebook att jag idag för två år sedan var överlycklig över att Dinas andra operation gått bra i Freiburg och att vi skulle få åka hem. Jag minns att jag svävade som på moln. Vi trodde och hoppades att cancern var borta. Att vi skulle få en andra chans. 5 dagar senare bar jag henne till synes livlös in på akuten och helvetet var tillbaka i sin allra fulaste och kraftfulla form.

Tiden gör mig tokig i omgångar. Minnen blandas med en önskan om att vara närvarande i nuet som blandas med förhoppningar om framtiden. Här och nu sa och tänkte jag ofta när Dina var sjuk. Här och nu är allt vi vet och har. Det var möjligt för att att livet snurrade så otroligt fort att här och nu var allt som var greppbart. Nu snurrar allt rätt långsamt. Det har varit nödvändigt för jag har behövt att gå ner i varv och göra mig av med all uppdämd stress som jag samlat på mig. Men i det långsamma och tysta har det varit svårare att acceptera detta här och nu. Det har inte velat fångas.

Alla tankar och känslor vandrar för tillfället iväg från mig, de flyger planlöst och landar inte. Jag kan inte grunda mig, jag känner mig flyktig, får inte grepp om någonting. Jag kan inte fånga in dem, ens när jag är ute och går i naturen, yogar eller mediterar. Jag försöker vända på det, kan jag försöka att bara låta dem vandra? Låta dem försvinna iväg, irra runt, som irrbloss, vilse någonstans mellan himmel och helvete? Kanske behöver jag inte fånga in dem just nu? Kanske de vandrar bort från mig för att jag inte behöver dem? Kanske behöver de vandra och när de är redo så kommer de tillbaka hem igen?

Ingenting försvinner allt finns kvar

November har kommit och gått och vi har lunkat på i allt det gråmulna. Jag förvånas dagligen över hur konstigt det är att vardagen flyter på som den gör. Att livet faktiskt fungerar någorlunda, och vi med. Visst bryter vi ihop med jämna mellanrum, gråter, blir frustrerade och förbannade på alltings jävlighet. Men det är så vår nya vardag ser ut, det mörka och ledsamma tillsammans med det ljusa och glada. Ibland i harmoni, ibland inte. Det är idag 18 månader sedan Dina lämnade oss. Ett och ett halvt år. En evighet och ändå bara en ögonblinkning bort. Jag vill berätta att det går att leva i den här bottenlösa sorgen. Det är tungt, men det går. Det trodde jag aldrig.

Vi firade hennes 8:e födelsedag på samma sätt som förra året, självklart åt vi croissanter, hallon och varm choklad till frukost. Vi åkte till graven när mörkret sänkte sig på eftermiddagen, hela storfamiljen. Vi tände ljus, grät, kramades och jagade skrattande barn om vartannat. Sen åkte vi hem till oss för att äta Dinas favoritmat, pasta polpettine med massor av parmesan och kladdkaka till efterrätt. Vi tittade på bildspelet från begravningen och massa andra bilder och filmer. Sen drog vi på discolampan i sovrummet, satte på hennes spellista och dansade, dansade och dansade.

Det är konstigt att något kan kännas så absurt och fel samtidigt som det känns helt rätt. Men en dag som denna finns det inga regler, vi gör vad som känns bäst för oss, för att ta oss igenom dagen och för att hedra Dina så mycket vi bara kan. Alla gör på sitt sätt. Det här är vårt.

Jag känner henne närmare mig nu, Dina. Jag har längtat och letat efter tecken, förnimmelser och en tydlig känsla. Jag har sökt efter henne i mina drömmar, rannsakat dem när jag vaknat, var hon där någonstans? Jag har nästan försökt forcera fram en fysisk känsla av närvaro. Min önskan att känna något konkret har varit så kraftfull.

wpid-img_20151112_150516.jpgDina var, och Dina är ren energi. Hon hade en annorlunda utstrålning och dragningskraft. Jag har berättat tidigare om den lyktstolpe hon och jag passerade på väg till förskolan, den som började blinka och ibland släcktes helt när vi gick förbi. Det händer ganska ofta nu att lampor blinkar när jag är i närheten, både hemma och ute på promenader. Jag tänker att det är hennes och min energi tillsammans som skapar vibrationsvågor. Det låter flummigt, jag vet, men det struntar jag i. Det skänker mig tröst att tänka att vi ibland fortfarande vibrerar på samma våglängd hon och jag. Att vi alltid kommer att göra det. Vibrera. Tillsammans. I ren energi.

FB_IMG_1437844269966

Det är ett år sedan jag skrev om att jag hade svårt att släppa taget om Dina, att jag behövde byta grepp istället, hitta ett nytt sätt att hålla henne nära när jag inte kan ta i henne fysiskt. Det kändes bra, men sorgen var fortfarande otroligt kaotisk. I våras föll ytterligare en pusselbit på plats när jag kom fram till att anledningen till att jag kommer att kunna leva utan Dina är att jag kommer att glömma känslan av att ha henne levande här hemma. Det tog emot att inse det, men den praktiska sidan i mig godtog ändå den förklaringen. Jag fortsätter att lägga mitt pussel, prövar bit efter bit ihop med den andra, och långsamt, utan att jag egentligen märker det själv, så börjar bitarna att bilda en helhet. En bit jag hittade för ett år sedan passar plötsligt ihop med en nyfunnen. En bit jag hittar nu kanske inte kommer att hitta sin plats förrän om ytterligare ett år.

Majken lägger sitt pussel. Bearbetar sin sorg, livet och döden, på sitt sätt. Hon är inne i en otroligt kreativ fas just nu. Hon ritar och ritar och ritar. Hon ritar Dina, familjen, regnbågar, hjärtan, My Little ponies, Dollystyle, blommor och att hon och Dina sover i sin våningssäng. Det är som att hon försöker konkretisera hela Dinas person, allt som hon var, är och tyckte om på pappret. Det kreativa är hennes sätt just nu och jag är säker på att Dina skulle älskat alla hennes alster, men också blivit lite irriterad över att Majken inte alls har samma behov av att lägga färgpennorna i rätt ordning…

20171126_201918.jpg

Häromkvällen bad hon om att få vara ifred i lekrummet. Hon satte sig vid skrivbordet och kom ut lite senare med ett kärleksbrev. Hon har precis lärt sig att ljuda sig fram till orden och det är som att en ny värld har öppnat sig för henne, med all rätt.
Dina
Ja älskar dej

Ja älskar dej
å ja saknar dej
pus kram
Majken


Trots födelsedag, den stundande julen, hjärtskärande kärleksbrev och vardagens alla små minnen och prövningar så är vi ok som familj. Vi har alla blödande hjärtan, men vi vårdar dem ömt, var och en på sitt sätt. Vi gråter när vi måste och skrattar när vi behöver. Ibland överlever vi bara för stunden, men allt som oftast så lever vi. Dinas livsglädje, styrka och envishet är också vår. Våra liv och energier är för alltid ett.

smoke_waves_rays_light

Brev till Dina 8 år

Älskade Dina,

Idag fyller du 8 år. Det är din födelsedag och det är så tomt här hemma utan dig. Jag skulle ge vad som helst för att få höra dig fnittra under täcket när vi kommer och sjunger för dig på morgonen. Vad som helst för att få se dina nyvakna, glittrande, busiga ögon kika fram. Vad som helst för att få känna dina varma armar runt mig när jag säger grattis på födelsedagen.
Vi har ätit din önskefrukost. Varm choklad, croissanter och färska hallon. Är det fortfarande ok? Kanske skulle du önskat dig något annat? Vi tycker i alla fall att det är jättegott så vi fortsätter med den traditionen. Majken undrade vilken din bästa låt är och pappa och jag var överens om att din första favoritlåt nog var den största och den som du fortsatte gilla trots att du blev äldre. Du började tidigt att gunga med benen och sjunga med när Robyns Dancing on my own spelades. Så vi satte på den när vi satt där vid frukostbordet, med ditt foto, tända ljus och grattisflaggan. Tänk att en låttext kan ändra sin innebörd efter lyssnarens sinnesstämning. När Robyn mitt i låten sjunger so far away but still so near, the lights go on, the music dies. But you don’t see me standing here. I just came to say  goodbye.. då grät vi, pappa och jag. 

Annie och Majken har blivit så stora. Jag vill tro att du finns nära dem, håller koll på att de har det bra. Att du skrattar med dem när de kallar pappa för bajskorv och gubbelubbe. Att du skrattar åt dem när de gör galna saker. Att du vakar över dem om någon är dum mot dem och ger dem extra styrka att säga ifrån.
Majken läser snart, ljudar sig genom orden, skriver och skriver. Hon älskar att klättra, hänga, stå på huvudet, göra gymnastik och yoga. Hon är stark som sjutton, precis som du. Majken pratar mycket om dig. Kanske pratar hon med dig också? Det vet inte jag. Hon saknar dig. Hon vill ta ner alla dina saker från hyllan och titta och känna på dem, vill att vi ska berätta varenda liten detalj om dem. Hon ritar massor. Oftast hela familjen, regnbågar, hjärtan och solar. Du är alltid med i hennes teckningar, fullt levande där på pappret. Hon sover i en av dina klänningar ibland. Den där gråa med katten på. Hon tycker att det känns skönt. Det är lite, lite som att krama dig, tycker hon.
Annie är ett vilt charmtroll. Hon skulle helst göra precis som hon vill hela tiden. Det känner vi ju igen, ni är ju envisa alla tre. Hon älskar att busa, kittlas och brottas i sängen. Hon skrattar på ett helt fantastisk sätt när hon gör det, djupt ner i magen. Helt olikt ditt och Majkens ljusa men högljudda fnitter. Annie kallar dig för våran DinaHar du hört det? Om någon pratar om dig så frågar hon alltid menar du våran Dina och så ler hon med hela ansiktet.

IMG_20150704_165052Jag är säker på att du fortfarande är en superstolt storasyster. Jag hade bara trott att ni skulle få mer tid tillsammans ni systrar. Jag var ute och åt med Anna och Sofia häromdagen, mina fina systrar, och det gör så ont i hjärtat att veta att ni tre aldrig kommer att få sitta så tillsammans. Majken och Annie kommer växa upp till vuxna kvinnor och prata om dig, deras storasyster som alltid kommer att vara 6 1/2 år för dem.

Jag och pappa saknar dig så. Varje stund av varje dag. Det är så ofta som vi byter snabba blickar med varandra när något påminner oss extra mycket om dig. Ibland ser vi på varandra med tårfyllda ögon, ibland med ett stort leende, alltid med massor av kärlek.En del av mig kan fortfarande inte förstå att du är borta. Det är liksom för svårt att ta in, fastän jag vet att det är sant. Ibland när jag är ensam hemma kan jag inbilla mig att jag hör dig ropa mamma från vardagsrummet.
Det går bättre nu än för ett år sedan. Bättre så till vida att jag kan bära smärtan och sorgen på ett annat sätt. Men livet. Det går. Vi lever och det fungerar, oftast. Men vi skulle så gärna vilja ha dig här med oss. Du fattas oss.

2015-12-25-14.23.37.png.pngDet känns som en evighet sedan du föddes. Som att jag har levt ett helt liv sedan den dagen. Den där gråa novemberdagen på Södersjukhuset. Dagen då livet stannade och du kom till oss. Den lyckan. Den obeskrivliga lyckan över dig Dina.
Ingen hade någonsin kunnat ana vad som skulle hända.
Jag skulle så gärna vilja kunna spola tillbaka tiden. Göra allt igen. Om så bara för en timme. Om så bara för en kram.

Älskade Dina. Jag saknar dig. Jag saknar dig så mycket att det inte går att beskriva i ord.
Jag undrar så var du är. Hur du mår. Om du ser mig.
Jag vill så gärna krama dig. Säga att jag älskar dig. Om och om igen tills det är allt du hör och känner. Jag vill hålla dig i min famn och viska allt kommer att bli bra så många gånger att jag tror på det själv.

Dina. Jag älskar dig genom universums alla rymder och tillbaka igen i all evighet.
You’re with me where ever I go. You give me this feeling, this everglow. 
Grattis på födelsedagen.

För alltid din Mamma Malin