Sex år sedan du tog ditt sista andetag. Sex år sedan jag fick känna din varma hud mot min. Sex år sedan jag fick hålla dig i min famn, se in i dina ögon och mötas av ditt leende. Sex år utan nya foton och minnen. Sex år av att förhålla mig till en ny värld. Sex år av intensiv sorgbearbetning. Sex år av att hitta lusten till livet igen. Sex år av förtvivlan, saknad och kaos. Sex år av kärlek, hopp och att hitta mig själv igen.

Trots att du för många nu är ett minne, en som en gång levat, så är mitt liv så fullt av dig.

Men mina ord har tagit slut just nu. Covidinfektionen för 15 månader sedan blev den sista droppen som fick hela min kroppsliga last att sjunka. Diagnoserna staplas på hög, men någon vård finns inte att tala om. Min ork är obefintlig. Hjärnan är förändrad och fungerar knapphändigt. Koncentrationen som krävs för att skriva är ytterst kortvarig. Det mesta som jag funnit lustfyllt är otillgängligt för mig. Jag sitter i fängelse i min egen kropp. Sörjer på nytt. Mitt liv. Allt som inte går, som inte blir, som inte är. Jag försöker minnas allt jag lärt mig under åren. Acceptera, ha tålamod, inte tappa hoppet. Ett andetag i taget. Men det var annorlunda när jag krigade för ditt liv, när jag stångades mot en trög vårdapparat och letade behandling världen över. Den urkraften som min kropp uppmanade då har jag inte nu. Den är tömd.

Så älskade Dina. Jag orkar inte klä mina känslor i ord idag. Men kärleken till dig är lika stark.
Lika innerlig. Lika varm. Lika evig.

Så skönt att veta att ord inte alltid behövs. Att känslor är energi mer än allt annat. Att vi kan mötas där, i en virvlande, varm, omfamnande och kärleksfull känsla för att fira att du var här, att du levt och att vi älskat. Att vi älskar.

För alltid,
Din mamma Malin