Tänk så kort tid du levde här. En blinkning i en evighet av tid. En sjättedel av mitt liv fram till den dagen du lämnade oss.
Tänk så mycket du påverkade oss. Så mycket du gav. Så mycket mer än jag någonsin fått. Eller gett.

Det är stundtals fortfarande overkligt för mig att du dog. Insikten om det kan slå mig hårt i magen. Det hände. Det allra hemskaste hände. Det hände dig. Det hände oss. Du levde och sen dog du. Alldeles, alldeles för tidigt.

Jag tänker på dig som musik ibland. Du var en symfoni av kärlek. Vår kärlek. Jag tänker på ditt skratt. Ditt bubblande, fnittrande skratt. Jag ler. Jag minns. Jag känner rytmen av dig i mig. Ditt hjärta som bultar. Ditt goda, oförstörda hjärta. Det som inte bultar mer men som vägleder mig ändå. Jag minns när du låg här hemma i soffan och jag la örat mot ditt bröst. Den ofattbara vetskapen om att ditt hjärta skulle sluta slå. Ljudet som jag ville spela in men som inte ville fångas. Bultandet jag ville spara.

Tänk om jag fick höra dig säga mamma en gång till. Så många gånger du gjorde det när jag inte visste att det var det vackraste jag någonsin kunde få. Din röst som ropar på mig. Mamma Maaaliiiin skrek du när du var liten. Vi visste inte varför du började med det. Du kallade inte pappa för pappa Anders. Sen blev det ”bara” mamma igen. Ibland uppfordrande, ibland snyftande, ibland skrattande, ibland argt, ibland surt, ibland helt neutralt men oftast lyckligt. Jag letar i filmerna vi har kvar, lyssnar efter ordet mamma. Hittar det och spelar upp det om och om och om igen.

Din doft. Den jag försökte ta in med hela min kropp. Din lena hud, ditt mjuka hår i min näsa när jag snusade dig i  nacken. Den kan inte sparas. Tröjan du hade på dig när du dog ligger kvar i hyllan. Jag kan inte tvätta den. Den luktar inte du. Inte gott. Men det är det närmaste jag kan komma. Majken luktade på den häromdagen. Sa att den luktar Dina. Annie luktade med, tyckte att den luktade äckligt. Så får man inte säga, sa Majken då. Nä för då blir Dina ledsen när hon kommer tillbaka, sa Annie. Hon kommer inte tillbaka, svarade Majken. När en storasyster dör så får man aldrig mer träffa henne, fortsatte hon.

När det är avslappning på yogan bäddar jag in mig i massor av tunga filtar, de hjälper mig att känna golvet under mig, att hålla mig kvar på jorden, annars flyger jag iväg. Jag lägger en ögonkudde över mina slutna ögon för att hjälpa mig att stänga världen ute. Den är lila och den doftar lavendel. Då är jag med dig, i mig. Alla dessa gånger jag masserade dig med lavendeloljan kommer tillbaka. Men även när jag badade med dig i lavendeldoftande vatten. När du var död. Ett avskyvärt men vackert minne på samma gång. Det sägs ju att doftminnet är starkast av dem alla. Det stämmer.

I dina småsystrar ser jag dig. Varje dag. De är lika godhjärtade, omtänksamma och kärleksfulla. De är starka personligheter med integritet. Annie är lika full i fan som du, med glimten i ögat. Lika blond och blåögd, tillsynes oskyldig, men väldigt busig och med massor av humor. Majken dansar precis som du. Sätter fötterna framför sig och rör på höften likadant. När hon återberättar en saga har hon exakt samma intonation som du. Samma bindeord, samma dramatiska sätt, teatraliskt.

Jag sluter ögonen och lyssnar. Hör henne och känner dig.
Din kärlek, rytmen av ditt bultande hjärta, minnet av ditt skratt, minnet av din röst när den säger mamma, din doft, lavendel och dina systrar.
Det är ekot av dig.
Det bär jag alltid med mig.
Det kommer aldrig att tystna.