Jag har känt mig låg ett tag nu. Orkeslös och uppgiven. Jag vet att det kommer att vara så, att allt kommer och går i en evig cykel, men jag har ändå svårt att vänja mig vid känslan av att vara tvungen att börja om, om och om igen. Att återigen känna hur det gråa täcket lägger sig över mig. Att återigen ligga och gråta på golvet. Att återigen skrika i bilen. Att återigen känna mig så utanför livet. Att återigen känna mig avtrubbad och helt blottad på en och samma gång.

En del av mig vill bara packa en väska och bosätta mig i en liten stuga i skogen. Långt bort från människor att förhålla mig till, jämföra mig med, prata med. Den delen av mig vill bara fly. Ge upp. Leva i tystnad. Låta tankarna och känslorna få storma bäst de vill. Utan att någon annan kommer till skada. Den delen tänker att det nog är bäst så. För alla.

Men jag vet att den delen av mig talar från under det gråa täcket. Där allt är jobbigt och hopplöst, där energin är uttömd och lusten till livet och människorna i det är långt borta. Den rösten talar sanning, men det är en temporär sanning som jag för mitt eget bästa inte får lyssna på för länge. Om jag bara håller ut så kommer sorgen släppa mig lite ur sitt grepp. Jag kommer att få luft igen. Jag kommer att få energi igen. Jag kommer känna lust till livet igen och då kommer det kännas annorlunda. Då kommer rösten vara snällare, mer hoppfull och lika sann den med.

Jag har varit ensam med tjejerna under helgen och när jag mår så här så orkar jag inte riktigt med tempot. De är fantastiska, men de är 3 och 4 år, intensiva och rätt så trotsiga mot sin mamma. Igår bröt jag ihop. Det var inget de gjorde, utan en gigantisk våg av saknad som kom över mig. De kom ut i köket och jag låg på golvet och grät. Jag sa att jag saknade Dina och att jag var arg över att det är så orättvist att hon inte får leva här hos oss. De vet att det inte är farligt att jag gråter, det har vi pratat om många gånger, och de gråter och sörjer också. Så de hämtade alla kort av Dina de kunde hitta i hela huset. De kramade mig. Majken hämtade ett stort hjärta som Dina målat och som nu sitter på kylskåpet. Ena sidan är röd, den andra är målad i guld. Hon gav hjärtat till mig och sa den röda sidan är det arga mamma och det guldiga är kärlek. Håll det guldiga mot dig och tänk bara på kärlek. Tänk inte på det arga mamma. Och jag lugnade mig. Hon lugnade mig, min 4 1/2-åriga dotter. Hur har hon blivit så klok? När blev hon så stor?

Jag vet aldrig hur länge en sorgevåg ligger kvar över mig. Den är inte tidsbestämd. Det gäller bara att härda ut, att inte bli rädd för den, att gråta, att skrika och att sakna. Tids nog lugnar den sig lite. Igen. Men det är tröttsamma kast mellan hopp och förtvivlan.

Dina, jag saknar dig.
Jag saknar ditt skratt, din röst, dina glittrande ögon, din doft, dina bus, din finurlighet, din omtanke, din värme, din påhittighet, din hand i min.
Allt.
Allt i mig saknar allt med dig.