Älskade Dina,

Idag fyller du 8 år. Det är din födelsedag och det är så tomt här hemma utan dig. Jag skulle ge vad som helst för att få höra dig fnittra under täcket när vi kommer och sjunger för dig på morgonen. Vad som helst för att få se dina nyvakna, glittrande, busiga ögon kika fram. Vad som helst för att få känna dina varma armar runt mig när jag säger grattis på födelsedagen.
Vi har ätit din önskefrukost. Varm choklad, croissanter och färska hallon. Är det fortfarande ok? Kanske skulle du önskat dig något annat? Vi tycker i alla fall att det är jättegott så vi fortsätter med den traditionen. Majken undrade vilken din bästa låt är och pappa och jag var överens om att din första favoritlåt nog var den största och den som du fortsatte gilla trots att du blev äldre. Du började tidigt att gunga med benen och sjunga med när Robyns Dancing on my own spelades. Så vi satte på den när vi satt där vid frukostbordet, med ditt foto, tända ljus och grattisflaggan. Tänk att en låttext kan ändra sin innebörd efter lyssnarens sinnesstämning. När Robyn mitt i låten sjunger so far away but still so near, the lights go on, the music dies. But you don’t see me standing here. I just came to say  goodbye.. då grät vi, pappa och jag. 

Annie och Majken har blivit så stora. Jag vill tro att du finns nära dem, håller koll på att de har det bra. Att du skrattar med dem när de kallar pappa för bajskorv och gubbelubbe. Att du skrattar åt dem när de gör galna saker. Att du vakar över dem om någon är dum mot dem och ger dem extra styrka att säga ifrån.
Majken läser snart, ljudar sig genom orden, skriver och skriver. Hon älskar att klättra, hänga, stå på huvudet, göra gymnastik och yoga. Hon är stark som sjutton, precis som du. Majken pratar mycket om dig. Kanske pratar hon med dig också? Det vet inte jag. Hon saknar dig. Hon vill ta ner alla dina saker från hyllan och titta och känna på dem, vill att vi ska berätta varenda liten detalj om dem. Hon ritar massor. Oftast hela familjen, regnbågar, hjärtan och solar. Du är alltid med i hennes teckningar, fullt levande där på pappret. Hon sover i en av dina klänningar ibland. Den där gråa med katten på. Hon tycker att det känns skönt. Det är lite, lite som att krama dig, tycker hon.
Annie är ett vilt charmtroll. Hon skulle helst göra precis som hon vill hela tiden. Det känner vi ju igen, ni är ju envisa alla tre. Hon älskar att busa, kittlas och brottas i sängen. Hon skrattar på ett helt fantastisk sätt när hon gör det, djupt ner i magen. Helt olikt ditt och Majkens ljusa men högljudda fnitter. Annie kallar dig för våran Dina. Har du hört det? Om någon pratar om dig så frågar hon alltid menar du våran Dina och så ler hon med hela ansiktet.

Jag är säker på att du fortfarande är en superstolt storasyster. Jag hade bara trott att ni skulle få mer tid tillsammans ni systrar. Jag var ute och åt med Anna och Sofia häromdagen, mina fina systrar, och det gör så ont i hjärtat att veta att ni tre aldrig kommer att få sitta så tillsammans. Majken och Annie kommer växa upp till vuxna kvinnor och prata om dig, deras storasyster som alltid kommer att vara 6 1/2 år för dem.

Jag och pappa saknar dig så. Varje stund av varje dag. Det är så ofta som vi byter snabba blickar med varandra när något påminner oss extra mycket om dig. Ibland ser vi på varandra med tårfyllda ögon, ibland med ett stort leende, alltid med massor av kärlek.En del av mig kan fortfarande inte förstå att du är borta. Det är liksom för svårt att ta in, fastän jag vet att det är sant. Ibland när jag är ensam hemma kan jag inbilla mig att jag hör dig ropa mamma från vardagsrummet.
Det går bättre nu än för ett år sedan. Bättre så till vida att jag kan bära smärtan och sorgen på ett annat sätt. Men livet. Det går. Vi lever och det fungerar, oftast. Men vi skulle så gärna vilja ha dig här med oss. Du fattas oss.

Det känns som en evighet sedan du föddes. Som att jag har levt ett helt liv sedan den dagen. Den där gråa novemberdagen på Södersjukhuset. Dagen då livet stannade och du kom till oss. Den lyckan. Den obeskrivliga lyckan över dig Dina.
Ingen hade någonsin kunnat ana vad som skulle hända.
Jag skulle så gärna vilja kunna spola tillbaka tiden. Göra allt igen. Om så bara för en timme. Om så bara för en kram.

Älskade Dina. Jag saknar dig. Jag saknar dig så mycket att det inte går att beskriva i ord.
Jag undrar så var du är. Hur du mår. Om du ser mig.
Jag vill så gärna krama dig. Säga att jag älskar dig. Om och om igen tills det är allt du hör och känner. Jag vill hålla dig i min famn och viska allt kommer att bli bra så många gånger att jag tror på det själv.

Dina. Jag älskar dig genom universums alla rymder och tillbaka igen i all evighet.
You’re with me where ever I go. You give me this feeling, this everglow. 
Grattis på födelsedagen.

För alltid din Mamma Malin