Det är något med hösten. Något i denna årstid som väcker så många tankar. Det gömmer sig i vemodet efter att sommaren är slut. Det finns i det omslutande mörkret och vill säga mig något. Det skickar signaler till mig om livets förgänglighet. Om att livet kan vara färgsprakande vackert precis innan det ska dö en tid, för att sedan återfödas till våren. Det får mig att reflektera över min plats i världen. I livet. I alltings evighet bortom det vi vet.

Annie och Majken pratar mycket minnen, av och till. Det försöker förhålla sig till tiden. Till Dina. Fanns Dina här när jag var tre år? frågade Majken i morse. Nej, det gjorde hon inte, svarade jag. Hon dog en månad innan du fyllde tre. Jag ser hur Majken noterar och fortsätter att äta sin frukost.
De försöker förstå sin värld. Majken pratar om Dina i presens. Dina gör det… tycker om det… älskar det… Jag tycker om att hon pratar så. Det känns mer rätt. Dinas vilja och önskemål lever fortfarande i allra högsta grad, även om hon inte är här kroppsligen.
De har båda svårt att förstå tiden innan de fanns. Fullt normalt, det är svårt för alla barn. När du och pappa och Dina bodde i lägenheten då var jag i luften, sa Annie häromdagen. Då var jag i himlen. Jag spinner vidare på hennes resonemang och säger att kanske är man på samma ställe innan man föds och när man är död?  Kanske är Dina tillsammans med massor av ofödda barn just nu, gosar med dem precis som hon gjorde med er när ni var nyfödda? Vi gillar den tanken alla tre och fortsätter att leka.

Jag försöker att inte ge utrymme för alla spratt min hjärna spelar mig. Försöker att inte falla ner i det mörka hålet där inget spelar någon roll. Ändå sitter jag där helt plötsligt, med papper, penna och almanacka framför mig, och räknar. Räknar ut att Annie nu levt längre utan Dina än med henne. Räknar att Majken snart blir 4 år, 5 månader och 11 dagar, lika gammal som Dina var den dagen vi fick veta att hon hade cancer. Räknar ut när Majken och Annie blir 6 år, 6 månader och 26 dagar, en dag äldre än deras storasyster blev. Räknar dagar till Dinas åttonde födelsedag.
Jag räknar och räknar, gråter och fattar inte vad jag håller på med. Varför gör jag så här med mig själv? Så jag lägger bort det. Noterar datumen jag räknat ut, men lägger det sedan åt sidan. Det gör mig inget gott. Håll inte fast vid det, nu slutar du, säger jag högt till mig själv. Jag lyssnar. Faktiskt så lyssnar jag på mig själv, nu för tiden. Det är nytt. Det är bra. Jag kan inte styra tiden, jag kan inte undvika dessa dagar, de kommer att komma, men jag kan välja att inte älta över dem, att vältra mig i sorgen över det. Jag har nog med sorg ändå, som jag inte kan komma undan ifrån, men detta kan jag välja bort.

Det är en del pusselbitar som fallit på plats den senaste tiden. Ett slags lugn. En trygghet som känns ny. En ökad förståelse för vem jag faktiskt är. Det snurrar inte lika fort. Mina försök att finna ett inre lugn har hjälpt mig. Jag kan tydligare känna det jag känner, utan det panikartade kaoset som var. Jag kan förstå var jag är i stunden och varför jag väljer och tänker som jag gör just då, utan att värdera tanken eller känslan, bara acceptera att så är det just nu.
Jag trodde aldrig att jag skulle känna meningsfullhet eller tilltro till livet igen.  Jag trodde att jag aldrig skulle känna mig hel. (Om det nu finns någon i denna värld som upplever sig som hel?) Jag tänkte att eftersom Dina fattas mig och skapar ett gigantiskt tomrum i mig så kan jag per definition aldrig någonsin känna mig hel igen, och det var något som jag fick för mig var eftersträvansvärt. Klart att alla vill känna sig hela, tillfreds med sig själva och sina liv. Jag sörjde att jag aldrig skulle känna så.
Jag har haft både rätt och fel. Jag kommer alltid vara trasig. Jag kommer aldrig blir hel på det sätt som jag förut definierade som hel. Jag kan inte sträva efter det. Jag måste lära mig leva som trasig. Jag håller på att lappa ihop mig, bli en trasdocka. Stött, nött, lagad och älskad. Hålet efter Dina kan inte fyllas av något annat, men jag kan laga mig själv tillräckligt runt omkring. Jag kan bädda in hålet i kärlek till mig själv, i tilltro till livet, i tryggheten i mig själv och min familj. Jag kan se till att hålet omges av mjukhet.
Jag bar Dina i mitt hjärta långt innan hon föddes, hon var ett frö av kärlek i flera år innan hon kom till oss, hon var vår starkaste önskan.
Jag bar henne i nio månader inom mig, kände hennes rörelser, sjöng för henne, vaggade henne med kärlek, längtade efter dagen jag skulle få möta hennes blick.
Jag bar henne i 6 år 6 månader och 25 dagar i min famn och i mitt hjärta. Jag gav henne allt jag hade och mer ändå.
Jag bär henne fortfarande. Jag tar henne med i allt jag gör. Hennes kärlek och hennes enorma styrka är min drivkraft. Den har hjälpt mig i mörkret. Den har visat vem jag är. Vad jag värdesätter i livet. Den har pekat ut en riktning.
Jag går fortfarande i mörkret, men jag vet åt vilket håll jag ska gå.