Det har varit två veckor av ytterligheter sedan jag skrev sist.
Jag lämnade oron och det tunga sinnet hemma och åkte till Barcelona med 4 tjejkompisar. En resa vi pratat om att göra i flera år men som inte blivit av av massa stora och små anledningar.
Det blev en härlig resa, utan måsten och tider, med god mat, vin och dans in till småtimmarna. Jag trodde verkligen inte att jag skulle orka så mycket som jag gjorde, men det gick, och när resan var slut kände jag mig stolt. Sorgen bär jag alltid med mig, var jag än är, men jag kunde lägga en stor del av alla tunga och negativa känslor åt sidan och det är ett stort framsteg. Det blev en liten glimt av hur livet faktiskt kan vara, också, samtidigt som allt det andra. Jag är så tacksam att jag har så underbara vänner, som ser mig, hör mig, lyfter mig, stärker mig och får mig att skratta. Tack.

När jag kom hem dunsade jag ner i verkligheten. Kontrasterna blev så stora, känslorna gigantiska. Mörkret omslöt mig igen. Dina är död. Hon är död. Ångest och handlingsförlamning, samtidigt som allt ska rulla på, hämtning, lämning, matlagning, handling och allt annat vardagligt. Det var tungt och segt. Världen blev svart igen. Ingenting fungerade. Jag var arg, irriterad och ändå avtrubbad. Min instinkt sa att jag bara skulle gå hem och dra täcket över huvudet, men det är inte hållbart i flera dagar. Jag kan inte pausa mitt liv.

Min rehabilitering på Stockholm Spine center skulle dra igång också. Jag har nog inte skrivit om det tidigare, men jag har haft ont i ryggen till och från under 10 år. När Dina blev sjuk så intensifierades allt, fysiskt och psykiskt. Jag bar mycket och fel, länge, Majken var bebis, jag blev gravid med Annie, Dina var trött och ryggen fick varken kärlek eller återhämtning. Det blev värre och värre, men det fanns ingen tid till att prioritera min smärta. Kampen för överlevnad var så otroligt mycket större och viktigare. Det trauma som Dinas sista månad i livet innebar satte sig också i ryggen. Kroppen minns och sparar. Förra hösten började den fysiska smärtan ta plats bredvid den psykiska. Det går egentligen inte att skilja dem åt, de hänger ihop, och precis som att min hjärna tagit stryk av den långvariga stressen så har min kropp gjort det. Mitt smärtsystem är överbelastat, det feltolkar signaler och är otroligt känsligt. Så trots mina välmenande försök till träning, yoga, avkoppling och meditation så har inte ryggen blivit bättre, tvärtom. Så efter magnetröntgen och massor av besök hos läkare, psykolog och sjukgymnast så fick jag en plats på Stockolm Spine centers rehabiliteringsprogram i ett multimodalt team. Jag dedikerar 50% av min tid till detta och målet är inte att bli helt smärtfri utan att öka livskvaliteten. Det är en stor utmaning, men jag hoppas och tror att det kommer att hjälpa mig att hjälpa mig själv.

Jag har redan märkt att min stora utmaning är att vara stilla. I kropp och sinne. Jag dras till aktivitet, då kan jag distrahera mig själv, från all smärta, men i stillheten blir allt så intensivt, allt gör så ont att jag blir illamående. Jag vet ännu inte vad det är som finns där som gör mig så rädd, men när vi skulle öva på att bara stå stilla så ville jag bara springa ut från rummet. Jag tror inte att det är sorgen som jag vill springa ifrån. Jag känner mig inte rädd för den. Jag möter den hela tiden, skriver om den, pratar om den, delar med mig om den. Så vi får se vilka insikter som kommer att komma från detta. Svaret finns någonstans inom mig. Frågan är inte vart jag är på väg utan vart jag inte vill färdas.

Efter vad som kändes som en evighet, men som egentlig var några dagar, så började ljuset leta sig in igen. Färgerna kom tillbaka och jag kunde se klarare på livet igen. Jag började klättra upp från hålet. Det har skett en förändring. Jag börjar kunna förhålla mig till hålet, till mörkret, till fallet. Förut så kände jag bara hur jag föll, om och om igen. Allt jag kände var just det, att jag föll. Jag kommer att fortsätta falla ner i det där mörka hålet som är fyllt av sorg, saknad, irritation, ilska, panik, instängdhet och trauma, för att återuppleva allt igen. Skillnaden är att jag vet att jag kommer att kunna klättra upp igen. Jag kan se att jag är stark, att jag vågar falla, att jag vågar möta branten, hålet och traumat igen. Jag ryggar inte undan. Jag har inte tagit emot det med öppna armar, men jag har vågat möta det. Jag har vågat tänka att det kanske kommer något gott av det.

Jag uppfattade det förut som att jag hade kastats ur ekorrhjulet. Jag kände mig utanför. Jag var inte delaktig i det liv som alla andra levde. Det gjorde mig stressad. Jag stod utanför som i en glaskupa och såg hur alla andras liv bara fortsatte medan min fart saktades ner och jag flöt iväg, utanför. Jag är fortfarande kvar utanför ekorrhjulet och jag har absolut inte lika hög fart i livet som de flesta, skulle jag tro. Men just nu, just idag, så känns det bra. Jag står utanför det, men jag känner mig inte utanför. Jag har ett annat sammanhang. Jag känner mig mer trygg i det, att jag har ett annat tempo. Jag ser livet klarare, för det går inte lika fort, och jag vill inte att det ska gå lika fort igen. Jag kastades ut ofrivilligt och kämpade för att komma tillbaka in, ett tag, utan att lyckas.
Nu väljer jag att stå kvar.
Jag står kvar för mig själv, och för min heliga treenighets skull. Jag förtjänar det lugnet och de förtjänar en mamma som kan vara närvarande.