Ett år.
Ett år sedan du dog Dina.
Ett år som du inte levt här hos oss. Ett år som vi ändå överlevt.
Jag förstår inte hur det är möjligt.
365 dagar. 8760 timmar. 525 600 minuter. 31 536 000 sekunder.
Av saknad.
Majken fortsätter att bearbeta sin saknad. Vem vet hur mycket hennes kropp minns? Jag vet att döden i hennes ålder ofta handlar om en rädsla för att bli övergiven. Att bli lämnad ensam. Experter på området säger att barn i denna ålder inte förstår det definitiva i att dö. Att den som har dött fortfarande kan komma tillbaka. Att himlen är en fysisk plats precis som vilken annan stad som helst. Jag vet inte hur mycket som stämmer in på Majken. Jag får ändå känslan av att hon förstår att Dina inte kommer tillbaka. Hon pratar om Dinas låda ibland, hennes kista. Hon pratar om himlen, men precis som jag så gillar hon inte tanken på att Dina är där själv, utan oss.Jag vill inte dö, sa hon häromdagen när hon gungade. Det kom från ingenstans. Alla mina tidigare svar, att det är långt kvar tills dess, att det inte är något att oroa sig för nu, att vi är här tillsammans och kommer att vara det i många år till, de fastnade liksom i halsen. Jag sa det ändå, men sanningen är ju att både hon och jag vet att vi inte kan veta hur lång tid vi har kvar. Dina dog ju. Alla ska vi dö. Ingen vet när.
Någon timme senare, när vi hade släppt ämnet för länge sedan, så kom det tillbaka igen. Hon bröt ihop inne på toaletten och sa att jag vill ligga i samma låda som du mamma. Jag vill inte ligga själv.
Det gör så ont i mig att hon ska behöva gå med dessa tankar. Att hon inte kunde få vara lyckligt ovetande ett tag till, samtidigt som jag ju vill att vi ska prata om det. Jag vill ju att tankar och samtal om döden ska få ta plats, nu när allt är som det är. Men denna gång ljög jag. Hon behövde känna sig trygg så jag sa att självklart ska vi ligga i samma låda. Älskade Majken, vi kommer ha många fler samtal om döden du och jag. Kanske lär vi oss något tillsammans?
Anders och jag håller oss flytande. Vi gör detta tillsammans. På olika sätt, men alltid tillsammans. Efter mitt förra inlägg satte vi oss ner för att prata. Anders sa att ibland när jag läser det du skrivit så kan jag undra om folk som läser och inte känner oss undrar över min roll. Var är hennes man i allt detta? Varför hjälper han henne inte? Jag hade inte tänkt på det på det sättet. Det jag skriver här är ju min berättelse om min kamp, men den förtäljer ju inte allt. Den berättar ju en del av mitt liv, men absolut inte allt. Han sa att han egentligen inte alls bryr sig om vad andra tycker och tänker, men ville försäkra sig om att jag inte kände så.
Det gör jag inte. Absolut inte.
Det enda bestående är detta.
Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig Dina.
Dinas bok 
Älskade ni ❤️❤️❤️ Jag tänker på er så ofta! Tänker på Dina! Hon har gjort mig till en bättre person även fast vi aldrig träffats. Hon har lyft mig när jag haft det tungt och lärt mig att det är här och nu! Det låter kanske konstigt! Men det har hon verkligen ❤️ Likaså du Malin genom dina fantastiska texter!
Att ni stöttar varandra finns det ingen tvekan om tycker jag, det finns där mellan raderna!
Jag önskar att jag kunde skriva något, göra något för att hjälpa och lyfta er på något sätt 🙏🏻❤️
All kärlek!
Anneli
GillaGilla
Hej
Jag hittade din blogg när jag googlade på ord såsom ”vård i livets slutskede” och ”hur vet man när döden är nära”. Vår son hade då varit sjuk i cancer i ett år. Ett jävla år hade vi kämpat och nu hade vi fått reda på att han skulle dö. Att det inte fanns mer att göra. I april somnade han in. Innan han gick bort läste jag din blogg och läste allt om er och Dinas kamp. Sista tiden. Vad som även väntade vår son och oss. Hur det skulle gå till, hur han kanske skulle må och vad vi skulle göra sista tiden. Jag har velat skriva till dig förut men jag har inte vetat hur jag ska uttrycka sorgen. Över våra fina vackra barn.
Jag har så oerhört mycket mer jag egentligen skulle vilja skriva till dig. Fråga och även berätta om vår kamp som liknar er väldigt mycket. Men jag vet inte vad jag ska skriva. Men jag är iaf glad att jag hittade din blogg, allt du skrivit har hjälpt mig att förbereda mig på det helt ofattbara. Det kändes som en liten trygghet att veta att ni gjort samma resa. Jag vet inte hur jag ska utrycka det som sagt, men tack för att du delar med dig om allt detta som är så skört och gör ont. Min sorg är ännu så ny att jag har svårt att sätta ord på den, men eftersom jag också förlorat ett barn i cancer kan jag faktiskt säga till dig; jag förstår hur det känns. Fast ändå inte helt förståss. Men vi bär på samma förlust och ska lära oss leva med detta.
Tack ännu en gång för att du skriver och sätter ord på känslor som är helt ogreppbara. Tack för att du är så öppen.
Du får gärna maila mig om du inte vill svara här.
Önskar hela er familj en fin kväll.
GillaGilla
Tänker på er, extra mycket i dessa dagar ❤️
Jag har förstått att du har en jättefin man vid din sida och han han med såklart bör på en stor sorg. Har verkligen inte tänkt eller tyckt något annat när jag läst dina inlägg. Det är ju din kamp som DU beskriver här och jag har fått uppfattningen att Anders är med dig och finns för dig så gott han kan.
Kärlek och Styrkekramar till er alla ❤️❤️❤️❤️❤️
GillaGilla
💜 jag saknar ord som vanligt.. jag fortsätter läsa din blogg som jag gjort så länge nu och ofta tänker jag på Dina och all sorg ni bär. Jag hoppas att livet på något sätt om det är möjligt i er situation ljusnar lite snart.
GillaGilla
Jag hittade din blogg av en slump. Jag började läsa och fastnade direkt! Har läst vartenda inlägg. Det är helt ofattbart och så otroligt overkligt och fruktansvärt! Ingen ska behöva gå igenom det som ni gör!
Dina verkar ju vara den mest fantastiska människan som finns (jag skriver finns och inte funnits därför att hon finns, även om hon sitter på ett rosa moln och tittar ner på er nu).
Jag tänker på er VARENDA dag! Jag känner med er, och dina ord är så gripande och jag tycker det är jättebra att du kan skriva av dig på bloggen om det känns bra för dig!
Men som sagt, mitt hjärta har fastnat hos er! Det ger mig väldigt mycket bara genom att läsa dina texter, man stannar verkligen upp och inser vad livet är och att man ska ta vara på det här och nu!
Man vill så gärna kunna hjälpa till på något sätt men jag vet inte hur, tyvärr!
Men om jag kunde trolla, så skulle Dina aldrig drabbats av cancer och hon skulle vara den sprudlande, underbara tjej hon är!
Miljarders med Styrkekramar till dig och hela din familj!
Vill du så är det bara att maila, men absolut inget tvång!
GillaGilla
Hej. Jag har tänkt så länge nu, att jag ska skriva till dig Malin. I ett helt år faktiskt. Jag började följa er svårs resa redan från start. På håll var jag en av alla som gick in och läste dina starka ord, vecka för vecka.
Den 28 maj förra året, efter att ljudet av skramlande bestick och lekande barn försvunnit. Efter att jag torkat av det sista bordet, plockat in det sista i diskmaskinen, sopat upp från golvet. Så satte jag mig och gick min vanliga surfrunda i telefonen. Jag brast omedelbart ut i hejdlös gråt när jag läste att Dina hade somnat in. Och jag kommer alltid minnas Dina och det starka ögonblicket eftersom det paradoxalt nog inträffade på min dotters treårsdag. Hon har också ett namn på fyra bokstäver och verkar ha lika stark integritet som Dina hade. Jag tänker på det ibland, om min dotter skulle bli svårt sjuk som Dina, hur skulle vi nånsin kunna få henne att gå med på vårdåtgärder? Så mycket som ni gått igenom som nog ingen som inte varit där kan förstå. Känns som orden är för små för att beskriva det.
Jag har själv arbetat nära cancerpatienter (dock inte barn) och tagit hand om många avlidna personer. När du skrev om att du sovit med Dina i flera nätter efter att hon gått bort värkte det i hela mig för din skull, och jag förstår att det måste vara oerhört svåra minnen för dig. Jag hoppas att de minnena kan fyllas av de ljusa och fina, eller att minnena åtminstone bli mindre smärtsamma och ångestfyllda för dig. Följer din sorgeprocess och hoppas för din skull att du snart får mår bra igen, även om jag förstår att det måste få och kommer ta lång tid.
På söndag är det 28 maj igen, och vi kommer fylla vårt hem med ballonger och serpentiner. Lila i år, har jag bestämt. Kommer tänka mycket på Dina, dig, Anders, Majken och Annie på söndag, och säkerligen varje 28 maj resten av mitt liv. Tänk vad tidigare okända personers liv kan göra avtryck. Önskar dig och familjen allt gott!
Varma hälsningar
GillaGilla
Idag tänker jag extra mycket på er! Det finns inte så mycket jag kan säga men jag förstår att det är en oerhörd tuff dag idag! Men Dina lever kvar i allas tankar och hon finns med er hela tiden även om det inte är fysiskt, tyvärr!
Jag skickar miljoner med Styrkekramar till hela familjen! 💖💖💖
GillaGilla
Hej igen,
Ville bara säga att jag tänkt på er hela morgonen idag. Dina, du och hela familjen dyker dagligen upp i mina tankar, men idag tänker jag särskilt på er.
Har inga bra ord men solen lyser för er idag, det är jag helt säker på.
Kram
GillaGilla
All kärlek till er dessa tunga dagar. Vill skriva något som tröstar men vet inte vad. Häng i, bara. Sorgen försvinner inte, men kanske kan ni bli vänner på något sätt?
”Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.”
Harry Martinsson
Kramar dig.
GillaGilla