Julen står för dörren. Aldrig någonsin tidigare har jag känt en sådan stark önskan att bara lägga dessa dagar bakom mig. Målet är att överleva dem och att Majken och Annie har det så bra de bara kan. Allt annat skiter jag. Eller tror jag i alla fall. Inbillar mig.
Jag tänker så, att detaljerna inte spelar någon roll, men jag agerar inte därefter. Jag springer efter julklappar, gör pepparkakshus, griljerar skinka, fixar med julblommor, gör egen rödbetssallad, rensar kylskåpet, dekorerar julgran till graven, städar, plockar om i julgranen efter att barnen klätt den, skriver otaliga listor på allt som måste göras.

Jag är hård mot mig själv. Alldeles för hård för mitt eget bästa. Jag ställer oerhörda krav på mig själv i stort och smått. Hela tiden. Krav jag varken vill, kan eller orkar hålla. Men jag fortsätter. Förvånansvärt nog så gäller det inte i mitt arbetsliv, där har jag ofta kunnat dra gränser, släppa det som inte behöver göras, men i mitt privatliv ställer jag krav på att göra perfekt, vara perfekt. Definitionen av perfekt är enbart min egen och kraven bara mina egna. Det är i mitt privatliv jag vill göra allt rätt, det är det livet som betyder något. Som betyder allt. Jag ställer inte dessa krav på någon annan, eller ser ner på någon som inte gör som jag. Tvärtom avundas jag dem. Vad skönt att bara vara. Jag tror att många ser mig så, så som jag ser andra, avslappnad och tillåtande, jag försöker nog ge sken av det. Men när jag sätter mig själv under luppen så känner jag att något är fel, jag mår inte bra av att leva så här.

Jag inser att jag alltid varit lite sådan, men det har gått över styr nu.  Jag är prestationsinriktad. Jag inventerar, kategoriserar, sorterar, gör planer, sätter mål och lägger upp strategier. Det är ett personlighetsdrag som alltid funnits, men som utkristalliserades under sjukdomsperioden och var en enorm tillgång.
En hjälp då.
Nu stjälper det mig.

Jag är aldrig lugn, driver på mig själv trots kroppen skriker efter vila.  Jag lägger mig ned, plöjer en serie, går ut och går, yogar, men jag vilar inte. Jag flyr bara. Hjärnan är ständigt påslagen, aldrig nöjd. Jag måste mer, längre, snabbare, bättre. Allt som jag trott jag gjort för att jag ska må bättre har jag tagit flera steg för långt och gjort om till prestation istället för återhämtning. Jag tillåter mig inte att vila om jag inte tränat först, jag tillåter mig inte att äta om jag inte rört mig tillräckligt.
Jag är alltid på flera ställen samtidigt, gör inte en sak i taget. Jag skriver listor. Jag plockar om i diskmaskinen när någon annan fyllt den. Jag plockar undan saker, plockar och plockar och plockar. Jag ställer saker på sin rätta plats. Justerar kuddarna, viker filtar, blir lite illamående när allt känns rörigt.

Jag får inte tappa kontrollen inbillar jag mig. Men den är redan borta.
Jag famlar med småsaker när det egentligen är det stora som jag vill kontrollera.
Det största av allt. Livet och döden.

Det grundläggande kravet jag ställer på mig själv som förälder är att hålla mina barn vid liv, sedan att de mår bra. Jag födde mina barn in i denna värld. Det minsta jag kan göra är att se till att de får leva sitt liv. Men detta det minsta blev till det största av allt.
I min hjärna just nu så har jag misslyckats. Jag klarade inte av det viktigaste, att hålla Dina levande. Jag känner skuld över att hon dog. Det var min viktigaste uppgift. Jag försökte kontrollera allt, men kunde inte.
Tror du verkligen att du kan kontrollera allt, även liv och död Malin, frågar min psykolog. Jag tänker efter och svarar helt ologiskt Ja. Jag förstår ju hur dumt det låter, ändå är det precis det jag försökt göra och anser mig ha misslyckats med. Jag inbillade mig att om jag bara gör allt rätt, om jag har kontroll över allt, så kommer Dina att leva. Jag var tvungen att intala mig själv det. En försvarsmekanism.
Som en konsekvens av detta så försöker jag nu i efterhand kontrollera allt annat. Allt.

Det är ett ohälsosamt beteendemönster som slår igenom i allt jag gör. Jag försöker kontrollera. Kompensera. Jag tillåter mig inte att göra fler misstag. Jag vet bäst själv. Jag tillåter mig inte att ta en paus. Att vila. Att släppa kontrollen.

Har du fött dina barn? fortsätter psykologen. Vad har det med saken att göra, tänker jag och svarar Jo, det gjorde jag. När jag gör det inser jag att prestation var viktigt för mig även där. Jag ville inte ha smärtlindring, nej då, jag ville föda naturligt, det var en prestation för mig. Jag skulle minsann visa mig själv att jag kunde. Ok, var det du eller kroppen som bestämde? fortsätter hon. Ja, kroppen tog ju över, säger jag. Kroppen är ju fantastisk, säger hon . Den tog över när du födde, låt den ta över nu, låt ditt psyke föra dig, den vet vad du behöver.

Hon har rätt. Kroppen är fantastisk, men jag är livrädd för att släppa kontrollen. Och jämförelsen känns inte helt rättvis. Dels tidsperspektivet, några timmar av barnafödande mot en livstid av sorg. En piss i havet. Dels målet. Att få hålla sitt barn i famnen mot att bara fungera.

Det är sju månader sedan Dina dog. Bara att skriva den meningen gör att det skälver i hela kroppen. Under dessa månader har jag varit mycket fokuserad på den del av sorgen som handlar om Dina, att hon inte får leva. Jag har straffat mig själv för att jag inte kunde rädda henne. Jag har inte gjort det medvetet, men jag förstår det nu. Jag har börjat vända blicken inåt och möter sorgen över att jag inte tillåter mig själv att leva utan henne. Jag känner mig inte värdig att leva när jag inte kunde rädda henne.

Jag har en lång väg kvar genom allt detta, men det första steget var att inse detta, det andra att tala högt om det. Det är läskigt att skriva om det, om delar av min person som jag inte trivs med. Men jag vet inte bäst om allt, jag kan inte allt, jag klarar inte allt själv, och om jag inte säger det högt så kan jag nog inte ändra mitt sätt att leva.
Jag vill inte leva och känna skuld.
Jag kan inte leva och försöka kompensera för något som jag inte kunde styra över.
Jag förstår det, rent intellektuellt, men inte emotionellt.

Jag har skrivit så mycket om kärlek. Jag har låtit den uppfylla mig och uppmanat er att göra samma sak. För ett år sedan skrev jag så här
Ni är många som önskar att ni kunde göra något och min enda önskan är att ni verkligen uppskattar det ni har just nu. Vad ni än har, hur ni än lever och firar er jul. Uppskatta varandra, njut av de små sakerna, var närvarande, krama era kära, visa er uppskattning och lägg stress och missnöje åt sidan.
Livet är kort, lev det i kärlek.

Det jag missat är att inbegripa mig själv i kärlekskonceptet. Jag vet att Dina inte hade velat att jag skulle göra så här. Leva så här. Skuldbeläggandet kommer bara från mig själv på mig själv, inte från eller på någon annan.
Kanske borde jag känna någon slags tröst i det, att det bara är jag som känner skulden och ställer dessa krav på mig själv. Men är det inte det som är det svåraste av allt?
Att våga se inåt.
Att möta sig själv.
Att verkligen möta sig själv.
Att förlåta sig själv.
Att älska sig själv.