Dagarna går. Det går upp och det går ner. Sorgen, saknaden och längtan är ständigt närvarande. På ett sätt är det nog bra att det är sommar nu när allt är så nytt, tungt och mörkt. Ljuset, solen och värmen mjukar upp det lite. Att se Majken och Annie bada och skratta hjälper lite. Men som jag nog skrivit tidigare så är även de bra stunderna jobbiga. För då är allt tudelat, då bränner det i hjärtat att Dina inte är med dem. När det är som mörkast då är det bara det och inget annat.

Idag är det två månader sedan hon lämnade oss. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att det är så. Att hon inte kommer tillbaka. Att jag aldrig får höra henne säga mamma igen. Att jag aldrig mer får höra hennes bubblande skratt. Att hon aldrig mer kommer komma springande och slänga sig i vår säng, skrika bajskorv och vilja busa. Att jag aldrig mer får hålla hennes hand. Att jag aldrig mer får snusa henne i nacken, sluta ögonen och känna hela hennes väsen strömma genom mig.
Jag kommer aldrig förstå.

Vi var i Jönköping ett tag. Det var otroligt mycket jobbigare än vad jag hade trott att åka iväg. Det kändes som om jag lämnade Dina kvar. Jag packade väskor utan hennes saker. Alla hennes kläder hängde orörda. Alla hennes skor stod kvar. Jag var tvungen att ta med även hennes lila vattenflaska för jag stod inte ut med att se den stå ensam kvar på bänken i köket. I bilen var ett säte tomt och allt kändes bara fel. Allt är fel, men det finns inget vi kan göra för att ändra det.
Då kommer paniken smygande, jag känner hur det börjar mola i magen, snurra i huvudet, pirra i hela kroppen. Klumpen i magen växer sig större och större och större tills den har tagit över hela min kropp. Den vill vända ut och in på sig själv. Fly. Explodera och bli fri. Men det går inte, jag kommer inte härifrån, så jag imploderar istället. Allt går sönder på nytt inombords och allt jag lyckats bygga upp från förra gångens ras faller igen. Jag får svårt att andas och kan inte sluta gråta. Jag börjar känna igen det nu. det finns inget jag eller någon annan kan göra då. Jag bara måste igenom det. Jag behöver bara ligga still då. Jag kan bara ligga still då. Jag tittar på mina armar och ben, förstår inte hur de kan vara mina. Jag känner dem ju inte? Andningen som ska vara automatisk blir manuell, jag måste hela tiden tänka på att fortsätta andas. Bara det. Andas. Tills paniken klingar av.
Sen blir jag makalöst trött och avtrubbad. Orkar inte prata. Orkar inte se någon i ögonen. Det tar för mycket energi. Rör mig som i slowmotion. Kroppen är seg och tung. Jag sitter med vid matbordet. Som en vålnad kan jag tänka mig. Deltar inte. Bara är.
Det tar några dagar innan jag återhämtar mig. Det går långsamt att komma tillbaka, jag pratar, skrattar lite, försöker bringa ordning i hjärnan, i hjärtat. Tränar och rensar kroppen. Börjar bygga upp mig själv igen. Tills nästa gång det rasar.

Majken sitter vid pianot hos farmor i Jönköping. Annie sitter bredvid henne. Det är bara vi hemma. Hon sjunger.
Dina var kvar många dagar å så en dag var hon död… och då fick hon ligga kvar i sängen och vara död… å då var det bara jag och Annie kvar… Å jag vet varför Dina dog, det var för att hon hade kranser…
Hon sjunger det om och om igen. Även dagen efter. Samma påhittade sång. Hon tänker och pratar så mycket. Ibland är min egen sorg så stor att jag glömmer bort att hon faktiskt förlorat sin storasyster.Hon pratar för sig själv. Vi saknar dig Dina, säger hon. Saknar inte du oss? Men vi kan inte komma till dig för vi är ju inte döda. Så nu ska vi åka och bada.
En treårings resonemang. Så klokt. Så sunt.

Vid läggdags ligger jag bredvid henne i sängen. Vi läser Madicken det snöar. Madicken har feber när Lisabeth och Alva ska köpa julklappar så hon kan inte följa med. Lisabeth ska vänta utanför affären men hoppar på bakom en släde och blir sedan avsläppt mitt ute skogen av gubben som körde den. Nu dör jag säkert tänker Lisabeth. Hemma ska Madicken baka pepparkakor med mamma. Hon saknar Lisabeth. Madicken vill att hon ska komma inspringande i köket nu på en gång så att allt blir som vanligt. Majken bryter ihop. Börjar storgråta. Jag vill inte att Lisabeth ska dö, jag vill att hon ska komma hem nu!  Vi slutar läsa boken, Majken vill inte höra mer trots att jag berättar att allting kommer gå bra, att Lisabeth hittar hem och att hon på kvällen får ligga i Madickens säng och sova bredvid henne. Jag tröstar, hon lugnar sig och somnar rofyllt.
Så mycket tankar. Nästa gång vi bakar pepparkakor kommer Dina inte vara med. Hon kommer inte komma in genom dörren och ingenting kommer bli som vanligt. Majken kommer inte kunna krypa ner i hennes säng när hon känner sig rädd. Dinas säng står bäddad och tom. Jag somnar inte rofyllt.

Så håller det på. Vi har några dagar med många bra stunder också. Vi är på Astrid Lindgrens Värld, äter polkagrisar i Gränna, badar, busar, spelar fotboll och leker. Saknaden är stor men allt känns ändå ok. Det känns som om Dina är med oss. Vi ser henne. I regnbågar, i flickan som springer framför mig med likadana byxor, i molnet som bildar ett hjärta ovanför fotbollsplanen. Jag kan le när vi pratar om henne. Jag kan känna mig varm i hjärtat. Jag kan titta på bilder och filmer utan att bryta ihop.

Sedan kommer en ny tung dag. Vi äter middag. Solens strålar genom vinglaset och skapar en fantastisk regnbåge på min hand.
Jag gråter i soffan. Majken kommer. Är du ledsen, frågar hon. Ja, svarar jag. Just nu är jag det. Hon tittar länge på mig. Jag säger, det är inget farligt Majken. Ibland är jag glad och ibland är jag ledsen.

Jag fortsätter gråta.