Vi lever återigen i en bubbla. Allt annat snurrar nästan ljudlöst utanför oss.
Stora världshändelser, kriser och katastrofer flimrar framför ögonen men är inte greppbara. Kanske inte för någon, men absolut inte för mig just nu. Allt som tar plats är resan till Tyskland och Dinas operationer.
Det finns inte rum för fler sorger.
Jag försöker fokusera, tänka praktiskt och logiskt, men hjärnan är sällan med på noterna. Det är så många om, så många moment som vi inte vet något om. Vi vet bara att vi ska åka. Allt annat får vi reda på allt eftersom.
Det passar inte riktigt mig, jag vill veta innan, planera och förbereda, men nu får vi bara kasta oss iväg och lägga allt vårt förtroende i de tyska läkarnas och kirurgernas händer.

Imorgon flyger vi, Dina, Anders och jag till Basel, via Munchen, och med flygbuss och taxi tar vi oss sedan hela vägen till Freiburg. På fredagsmorgonen ska vi inställa oss på Kinderklinik (Barnsjukhuset) för att träffa läkarna, ta prover och gå igenom vad som ska hända. Som tur är kommer konversationerna att föras på engelska, så trots att Dina är med i rummet behöver hon inte lyssna på allt blablablablabla.
Det kommer nog att gå rätt smidigt, det enda som kan bli lite jobbigt för henne är att de inte kan erbjuda henne lustgas när nålen ska sättas i port-à-cathen. Hon har ju fått det varje gång i över ett års tid nu, sedan hon vände sig mot allt vad nålar hette och utvecklade en kraftig nålrädsla. Men det kommer hon alltså inte att få här, vi frågade. Så vi får hoppas att det går så smidigt det bara kan ändå.

Vi flyger sedan hem igen på kvällen och är tillbaka runt midnatt där mormor och farmor fått husera med Majken och Annie. Det kommer bli några ovanliga veckor för alla involverade och ingen vet hur någon, liten som stor, kommer att må och reagera. Men så är det bara. Vi får handskas med allt när det sker.

Helgen får gå i firandets tecken. På tisdag den 3 november fyller Dina nämligen 6 år! Men den dagen kommer vi att flyga till Freiburg igen. Så vi ställer till kalas nu! Jag påminns om livets absurditet när jag slår in födelsedagspresenter och packar sjukhusväska samtidigt. Det vore ju såklart skönt om vi hade fått fira henne i lugn och ro med fullt fokus på det, men återigen står vi inför ett scenario som vi inte kan styra över och vi får bara göra det bästa av situationen.

På tisdag, hennes födelsedag, sätter vi oss på flyget igen. På onsdags skrivs vi in på Thoraxkliniken och på torsdag ska operationen av hennes ena lunga ske. Efter det vet vi inte så mycket mer. Hur länge vi blir kvar beror på Dina. Hur hon mår och hur snabbt hon återhämtar sig. De säger att vi ska räkna med 10-14 dagar. Sedan ska vi hem igen och Dina ska få återhämta sig ännu mer i några veckor innan det är tänkt att vi ska göra om alltihop igen, på den andra lungan. Kanske blir vi klara innan jul, kanske inte. Det ligger för långt fram i tiden.

Vi pratade med Dina igår.
Berättade precis som vi hade tänkt om de elaka cellerna som finns kvar i hennes lungor, om läkaren som bor i Tyskland och resorna som ska ske.
Jag har försökt förbereda mig på alla frågor, på känsloutbrott och motvilja.
Dina lyssnade. Hon ställde en fråga.
Bara en, Mamma, vem ska ta hand om Majken och Annie?
Hon nöjde sig med svaret att det gör mormor, morfar, farmor, mostrar och kusiner. Sen tittade hon på mig med sina stora blåa ögon och sa Det är ok mamma, det går bra. 

Älskade, underbara Dina. Nu är det allvar igen.
Nu väntar så mycket okänt runt hörnet.
Jag är ett mentalt vrak, på insidan.
Sen tittar du på mig och jag kan andas igen.
Ditt lugn och din trygghet får mig att hitta rätt väg igen.
Du litar på mig och det fyller mig med kraft.

Du vill så gärna åka på semester. Du vill bada och leta snäckor på en strand för att lägga till vår samling från runt om i världen.
En dag, älskade Dina, en dag i framtiden ska vi åka dit. Vi längtar allihop.
Nu reser vi istället till Tyskland.
Det känns som om jag ska kräkas av nervositet men i huvudet ekar dina ord Det är ok mamma, det går bra.