Det rinner fortfarande vätska från lungdränaget och det vi väntar på är att det ska gå under 100 ml på ett dygn. Det har minskat för varje dag men produceras även en del del nytt. Tyvärr har det börjat läcka en del vätska och blod där ifrån så läkarna är än mer angelägna att kunna ta bort det så snart det är möjligt. Infektionsrisken är stor och vi vill verkligen inte att hon ska få en bakteriell infektion av detta också.

Dina har stundtals varit väldigt sluten. Inga leenden, inga skratt, inget busigt småprat.  Långt ifrån den Dina vi känner. Hon lyser upp när någon kommer på besök eller när vi kan locka fram henne.
I början ville hon inte äta eller dricka. Hon försökte men kräktes upp det på en gång. Det kommer långsamt tillbaka och som många av er sett på Facebook så blir hon plötsligt sugen på något särskilt och då gör vi allt vi kan för att möta det behovet så fort det bara går. Stort tack till er som hittills fixat fram mozzarella, pizza, sushi, kräftor och lasagne till vårt hjärta! Den energin hjälper henne enormt att orka kämpa vidare.

Förutom vätskan runt lungorna så  har hon även fortsatt mycket vätska i vävnaderna. Buken, benen och fötterna är blanka och stenhårda om vartannat beroende på hur hon suttit.  Läkarna vet inte riktigt hur de ska få bukt med det. Hon har fått massor av mer albumindropp och Furix för att dra det från vävnaderna till blodet och vidare ut i urinen men det vill sig inte. Vi hoppas de kan komma fram till en lösning snarast. Hon kan inte komma igång och stå och gå så länge vätskan stasar i benen när hon kämpar för att stå själv.

Hon har fått övningar av en fysioterapeut för att hjälpa kroppen. Så varje dag ska hon göra vissa rörelser, spela ballongbadminton, blåsa såpbubblor och försöka stå upp. Det funkar ibland men är även det en kamp.

På hemmaplan roddar jag och min älskade familj med småtjejerna och försöker vardagen att gå ihop. Det gör dem båda två så gott att få lite mer stimulans, leka med kusiner men samtidigt få lugn och ro genom att vara med människor de känner och älskar när inget är som det brukar. Vi har bott hos mamma och pappa i flera dagar men är nu hemma igen så att Majken kan börja Förskolan igen. Det kommer göra henne gott.

Det är fullt ös från tidig morgon till sen kväll och när de väl somnat är huset så tomt och tyst.

Jag saknar Dina och Anders så mycket här hemma.

Det tär att vara ifrån varandra.

Det sliter att aldrig känna mig hel och att jag aldrig är på helt rätt ställe.

Jag vill ha dem alla samlade hos mig igen. Jag vill ha dem alla glada och friska hos mig igen.

Jag vill så gärna att hjärtat värker.