Jag och vädret är rätt lika för tillfället.
Det regnar och blåser kallt ena stunden för att senare spricka upp och bli strålande sol. Väldigt vanligt för att vara svensk sommar, förutsägbart oförutsägbart. Jag har börjat vänja mig vid detta schizofrena liv där känslorna skiftar snabbt mellan högt och lågt. Där minsta lilla detalj kan få mig att gråta hejdlöst eller skratta hysteriskt.

Jag har aldrig varit så nära mina känslor och aldrig någonsin så öppen med dem mot andra. Hur läskigt det än är så är jag rätt övertygad om att det i slutändan är något positivt. Jag har alltid varit en sanningssägare, på gott och ont, men ofta ganska snål med kärleksfulla ord till andra än Anders.
Jag har tänkt att de vet nog ändå…
Jag har varit rädd för att säga rätt ut att jag älskar.
Rädd för att blotta mig.
Vissa har uppskattande sagt att jag har hög integritet. Att jag är personlig och står för den jag är och det jag tycker. Jag har tacksamt tagit emot de orden, men mest känt mig som en fegis som förvisso sagt vad jag tycker men inte visat eller sagt vad jag egentligen känner.

Att leva som jag gör nu, så nära livet och så nära döden, det nöter långsamt bort livets alla tidigare krav, måsten och strategier.
När allt faller har jag en chans att skapa mig själv på nytt.
Livet har bytt spår och det finns inte mycket jag för tillfället kan styra över eller välja själv, utom just detta, vem jag vill vara och hur jag vill leva.

Skitläskigt och jättesvårt, men viktigt.
Jag tänker på alla roller vi har i våra liv; som mamma, fru, dotter, syster, svärdotter, vän, kollega mm. Dessa roller som växer fram naturligt eller som vi antar och spelar med viss möda. Är det någon roll man inte är nöjd med är det rätt svårt att ändra den.
Jag kommer aldrig få ett bättre tillfälle än nu.
Alla murar är nere. Allt privat är offentligt. Alla känslor är uppe på ytan.

Här är jag.
Jag är stark och svag på samma gång.
Jag är stolt över mig själv, men vill ändra på vissa saker.
Jag tänker starta nu.
Dinas cancer ställer allt på sin spets.
Hon är sig själv, som barn är, utan roller och förställningar.
Hon är min spegel. Hon är min inspiration.
I Dinasbok redigerar jag nu om kapitlet om mig själv.

Det handlar inte om att bli någon annan, utan om att vara den jag är.
Utan rädsla, skuldkänslor och förställningar. Att vara den jag är utan de roller jag steg för steg omedvetet tagit på mig eller medvetet spelat under en osäker tonår, en sökande 20-någontingtid och de hektiska 30+åren.
Jag vill vara orädd, stark, ärlig, öppen, lekfull, sinnlig, varm, busig och kärleksfull.
Jag är allt detta redan, jag vet och känner det, men jag vill vara det än mer, visa det än mer.
Mer av allt. Mer som ett barn. Mer levande. Mer här och nu.
Jag vill inte hålla mig tillbaka av rädsla.
Jag vill inte vara rädd för framtiden och för vem jag är på väg att bli.
Jag väljer själv.

När jag har mått som sämst under denna tid har jag inte kunnat välja. Hjärnan har inte varit kapabel att fatta ens de minsta små besluten, så att orka ta tag i större saker som detta är något som kommit med att jag återfått lite kraft. För några månader sedan var jag totalt underkastad mina känslor. Logik, rationalism och egen vilja var väldigt långt bort. Nu känns det som om jag en större del av tiden kan sortera lite mer och välja själv när jag orkar falla och vilka känslor jag vill ge efter för.

Nu. Väljer. Jag. Själv.

Jag tror vi ställer oss frågan vem är jag och hur vill jag leva mitt liv alldeles för sällan. Eller så ställer vi frågan men kommer inte fram till något svar… Eller så gör vi det men ändrar ändå ingenting utan fortsätter i samma hjulspår ändå…
Det är ju konstigt att det ska krävas att Dina får cancer och sedan 15 månaders psykisk nedbrytning för att jag ska känna mig avskalad och modig nog för att faktiskt våga vara mig själv.

Så här är jag. Nu tänker jag lyssna på mig själv och lita på att jag vet bäst vem jag är och hur jag vill leva. Det är lätt att tappa bort sig själv i detta emotionella kaos, att svepas med, att bara göra utan att vara och tänka. Så har det varit fram tills idag. Men nu orkar jag bara inte med det längre.
Jag kommer inte alltid lyckas, men jag kommer att försöka.
Jag kan inte förlora mig själv i detta.

Dina kämpar för sitt liv, på sitt sätt.
Jag behöver kämpa för mitt liv, på mitt sätt.
Reclaim myself så att säga.
Malin version 2.0.

Det må låta högtravande, melodramatiskt eller till och med pretentiöst, men då får det vara så, jag kan vara allt av det, men har aldrig vågat stå för det.
Förrän nu.

Oredigerad efter 15 månaders psykiskt och fysiskt kaos. Att ta hand om mig själv har stått längst ner på listan. Jag har inte varit hos frisören på snart ett år, mörka ringar och nya rynkor. I vanliga fall hade jag sagt att jag är nog ok ändå, men när jag nu ändå håller på så säger jag att jag älskar mig själv.
Precis som jag är. Klyschigt så det förslår.
Inte desto mindre sant.

Nu räcker det dock med bekännelser för denna fredagseftermiddag.
Trevlig helg på er!