Vi lägger dagar bakom oss. Jag bockar i tanken av veckor. Räknar ner.
Till vad vet jag inte riktigt.
Till våren.
Till en dag då vårt liv ska kännas lite enklare, mer normalt.
Till en dag då allt inte känns så osäkert, så overkligt.
Somewhere over the rainbow…

Den logiska delen av min hjärna vet att det inte tjänar något till att räkna ner.
Att det det är långt ifrån säkert att den dagen ens kommer. Ju längre in i detta vi kommer desto mer förstår jag att det vi går igenom nu för alltid kommer att förändra oss. Jag läser om posttraumatiska stressyndrom hos föräldrar och barn och om den ständiga oron för återfall som aldrig släpper taget.
Ändå är det ju dit vi vill.
Det skulle ju betyda att Dina skulle vara klar med behandling och att hon inte skulle uppvisa några sjukdomssymptom. För från denna cancer blir du aldrig friskförklarad, du blir i bästa fall förklarad NED – No Evidence of Disease.
Det är dit jag räknar ner.
Det är dit jag längtar.

Vi trampar vatten. Gör vårt absolut bästa för att hålla näsan över ytan.
Men ni vet den där känslan man ofta har de sista dagarna på semestern?
Man har haft det jättehärligt men börjar känna sig rätt mätt på det nu.  Man har levt på varandra och med varandra dygnet runt, ofta på en liten yta. Man låter barnen vara uppe sent, äter när man känner för det, struntar i de flesta regler och njuter av att släppa allt fritt.
Men det är bara skönt under en viss tid.
Efter ett tag längtar man efter lite rutiner, fasta tider och tro det eller ej, vardagen.
Man börjar känna sig lite irriterad, på dem man älskar mest av allt. Frustrationen växer.
Man säger saker man inte menar och blir arg över småsaker.
Man längtar bort igen. Eller hem hur man nu ser det.
I den känslan sitter jag fast nu.
Vi har på inget vis haft semester. Det är mer än ett och ett halvt år sen vi hade det sist, men vi har levt på varandra, med varandra och på liten yta i tio månader nu. Vi försöker krampaktigt att hålla på några tider och få lite rutiner, men det håller inte mer än någon dag.
Många dagar i sträck är vi hemma, hela tiden, alla fem.
Det är mest logistik hela tiden, mycket mat som ska planeras/handlas/lagas, disk som ska diskas/plockas i/ur, tvätt som ska samlas ihop/tvättas/hängas/vikas/plockas in.
Dina vägrar ofta att gå ut, hon vill inte ha på sig vinterkläder… så vi har många långa diskussioner om det. Om behovet av syre, solljus, att röra på sig, att komma utanför husets väggar. Det tär. Vi har inte så mycket att prata om. Vi är ju med varandra hela tiden.
Vi bryter ihop med jämna mellanrum. Lägger oss på golvet, gråter bakom en stängd dörr, kastar kläder och leksaker på golvet, orkar inte plocka mer.
Längtar efter att jobba. Att komma hem.

Längtar efter att längta efter varandra.
Längtar efter att längta hem istället för bort.
Längtar efter dagen som vi inte vet om den kommer.

Längtar efter ljuset.

Idag är det Internationella Barncancerdagen.
Syftet är att uppmärksamma cancerdrabbade barn och ungdomar världen över och samla in pengar till forskning.
Det pågår ett antal ljusmanifestationer runt om i landet. Tänd ett ljus, uppmanas vi.
Gör gärna det, men det finns andra sätt att göra livet ljusare för de som drabbats.

Jag tänder ljus varje kväll.
Alla dagar är barncancerdagar för oss.

Mysigt och kreativt pyssel med kusinerna Grabbarna Grus!
Avbrott i våra dagar som är guld värda.
 

Mer syskonkärlek.
De är som ler och långhalm.

Alla hjärtans dag. Klart man får glassbomber till efterrätt!

Jag vet att det har varit många klagande inlägg på rad nu.
Som om allt är mörkt, tungt och jobbigt. Som att jag inte hittar något positivt i vår tillvaro. Som om jag vore ständigt ledsen och nerbruten.
Så är det inte. Jag är egentligen en ganska glad skit, positiv, tar lättvindigt på ganska mycket och klarar ofta av att fokusera framåt och på det som är bra.
Men att skriva här är min ventil. Då kan jag samla ihop allt jobbigt och förhoppningsvis göra mig av med en del av det så att jag orkar vara den där glada, tokiga och sorglösa mamman och hustrun jag vill vara.