Ja vi fortsatte en vecka till.
Fullt ös non stop känns det som. Anders och jag har ofta skrattat lite åt att vi har en tendens att göra allt på en gång, men ibland är det inte lika roligt längre utan vi blir mest en parodi på oss själva.

När jag skrev sist trodde vi att vi hade blåst faran över med magsjukan, men på söndagskvällen, efter ett sånt där lägga-barnen-maraton som man har ibland och som vi inte alls hittat några rutiner för ännu med tre kids, så var det Majkens tur.
Vi hade precis satt oss ner med en kopp te när hon ropade…. kräk över hela henne och i sängen.  Anders rycker in henne i badrummet och skriker att nu packar du en väska och tar Dina och Annie hem till dina föräldrar! En komplicerande faktor är nämligen att vi bara har ett badrum… väldigt underdimensionerat i en familj på fem, speciellt i detta läge.
Så klockan elva på kvällen, övertrött och i ren affekt, försöker jag komma på vilka mediciner jag behöver packa med mig inför måndagens MR och DT, kläder till oss alla tre och allt annat ett spädbarn kan tänkas behöva.
Dina storgråter när jag rycker upp henne ur den varma sängen, Annie likaså när jag ska tråckla ner henne i overallen och packa ut henne i en kall bil, jag gråter jag med men inser att jag måste samla mig om jag ska kunna köra. Majken gallskriker efter mamma inne i badrummet medan Anders försöker duscha henne.

Vid midnatt ligger jag, Dina och Annie i sängen hos mamma och pappa. Båda tjejerna sover och jag pratar med Anders som säger att Majken lugnat sig. Vi säger god natt och får några timmars sömn innan klockan ringer och vi ska ta oss iväg till sjukhuset.
Klockan åtta skulle vi vara där men med mer halka, snö och köer så var vi där vid nio. Mamma satt fortfarande fast i köerna när det var dags för DT och Annie fick inte vara med pga strålning så hon fick köras in i ett rum bakom med sköterskorna medan jag höll Dina i handen medan hon åkte fram och tillbaka in i röret.
Sen åkte vi tillbaka till onkologen för att vänta på MR. Dina sitter och äter en macka, för vid förra undersökningstillfället i december fick hon en ny medicin som inte räknas som narkospreparat, och då sa  man till oss att man inte behöver fasta innan den.
Det var visst att säga för mycket fick vi höra denna gång…. det kan bli så i framtiden, men är inget de gått ut med officiellt ännu, så någon sa för mycket till oss och Dina skulle ha varit fastande… Suck.
Hon blev därför inte godkänd av narkosen och ingen MR denna dag.

Då kände jag att nej nu orkar jag fan inte mer. Hon har ju fastat varje gång så jag skulle aldrig gett henne en macka om jag inte varit helt säker på vad de sagt.
Men det var ju inget att argumentera mot, bara torka tårarna igen, packa in i bilen och åka hem till mor och far igen.
Sköterskorna gjorde dock sitt bästa och lyckades fixa så att vi fick en ny tid redan dagen efter.
Så på tisdagen var det bara att göra om allt, minus mackan…
Men det var tur att mamma var med och att Annie hade en bra sovdag, för Dina kräver en hel del, med all rätt, när hon är på sjukhuset, och Annie får inte följa med överallt, till exempel inte in på Uppvaket. Nåja. På eftermiddagen var vi till slut klara och Majken pigg nog så vi kunde äntligen åka hem.
Det kunde ju gott vara slut där, men redan i bilen på väg hem känner jag att något är på G. Och visst var det så, några timmar senare är det jag som ligger på toaletten…
Onsdagen försvann i ett töcken och någonstans där ringer Anders och berättar vad Niklas sagt om Dinas undersökningar. Som tur var bad han honom skicka ett mail med utlåtandet också för vi var båda så trötta att vi inte kunde ta in vad han sa, än mindre värdera det.
För vara lika tydlig mot er så skriver Niklas så här Enl. skriftligt svar på gårdagens MR kan ”den lilla förändringen som påvisades i levern 141222 fortfarande anas, men har minskat ytterligare i storlek. Inga andra förändringar i levern eller i övriga delar av buken.” (Bilderna visas på morgondagens rtg-rond, då jag inte deltar.)

Han tolkar det positivt och det gör vi med. Bra resultat alltså. Andas ut en liten stund.
Vi ska fan i mig nöta ut den här skiten!
Den är aggressiv, men vi ska vara aggressivare.
Den är lömsk, men vi är smartare.
Den är kraftfull, men vi är starkare.
Den är seg, men vi är segare.
Den har valt Dina, men vi valde henne först.

Nu ska vi ta lite helg. Äta gott. Njuta. Försöka ha lite lugn och ro, vilket vi aldrig lyckas med. Vi ska kolla på Melodifestivalen och känna oss lite normala igen innan Cirkus Persson drar igång igen med ny kur på måndag…

Vi avslutade veckan i full fart! Fredagsmys med alla kusinerna på badet, glass, plask och skratt, precis vad Dina och vi behövde!

Tack för alla fina blommor och presenter vi fått, det värmer! 

Söndagstur ut i snön innan helvetet bröt ut igen.
Frisk luft, snöbollskrig, bygga snögubbe, skratta, busa, rörelse…

Och sen rena motsatsen… på uppvaket.
Det suger alltid lika mycket i magen när jag sitter henne bredvid henne såhär.