Ibland orkar och vågar jag tänka på en framtid som ligger längre fram än imorgon.
En framtid där Dina är friskförklarad, pigg och vi återigen lever ett liv utan större bekymmer. Men den framtiden är långt borta. Vi trodde, kanske lite naivt, när allt började i april, att vi vid det här laget skulle vara klara med den mest intensiva cytostatikaperioden. Att Dina lagom till december skulle vara inne på sin underhållsbehandling och att allt skulle ha lagt sig lite. Men varken för oss, eller något annat barn på onkologen, så går behandlingen enligt plan. Alla stöter på hinder, alla inser mer och mer vilken elak och aggressiv best cancern är.
Den visar ingen nåd.

Istället för att vara nästan klara så har vi ju istället börjat om, och backat flera steg. Läget är värre än när vi började tyvärr. Det är dock så svårt att greppa det, för det märks inte på Dina. Hon är glad, busig och full i fan. Hon är tröttare än sina jämnåriga, det går inte att komma ifrån, och utslagen dagarna efter behandling såklart, men hon är inte sängliggande. Hon kan springa, hoppa och skratta ohämmat. Det kan vara svårt, speciellt för andra, att se på henne att hon är sjuk. Bleka, glåmiga och lite mörka under ögonen är vi ju allihopa så här års, inte bara hon.

VI har efter dessa månader blivit mer försiktiga i våra tankar, realistiska och skeptiska.
Rädda. För vi vet inte vad som väntar härnäst.
Detta gör att vi enbart vågar leva i nuet. Vi kan inte planera nästa steg utan måste göra det bästa av varje stund. Alla gånger vi förut tänkte det gör vi sen, sa vänta lite eller inte orkade tygla vår irritation, försöker vi nu tänka, säga och göra annorlunda.
Jag menar inte att vi alltid lyckas, inte på något sätt, men vi försöker verkligen båda två att vara mer närvarande, insupa varje stund med barnen och njuta.
Om det är något positivt som vi kan ta lärdom av i det här så är det just det.
Att se det stora i det lilla.
Att känna att livet är här och nu.

Ibland blir det dock jobbigt att leva så. Ibland känns det som om jag måste lägga varje Dinas underfundiga kommentarer på minnet, memorera hennes konstiga dialekt som vi inte vet var den kommer ifrån, kartlägga varje liten prick på hennes kropp.
Jag vill inte missa något.
Jag börjar väl bli paranoid. Det vore inte så konstigt.

Så i ett försök att bibehålla något slags normalitet försöker vi göra allt det där som man ska göra så här års. Hålla på traditioner, fast med viss modifikation… vi brukar inte sätta en gran i tjejernas rum i slutet av november… men vem vet hur vår jul kommer att bli.
Lika bra att sätta julkänslan nu. Ordentligt.
Vi har stjärnor och ljusstakar överallt, amaryllisstänglar och hyacinteri varenda fönster, nybakade pepparkakor och julmusik på spotify mm.
Vi går all in. Ingen idé att spara på något. Inte vänta på ett Sedan vi inte vet något om.

Här och nu. Fullt ut.
Vi vill inte blicka bakåt.
Vi kan inte se för långt framåt.
Allt vi har är Nu.

Så nu har vi jul här i vårt hus…
       

Stockholm International Horse Show med kusin Gustav!
En verklighet tack vare insuflon i benet och en Neupogenboostad Dina med förstärkt immunförsvar!