Vi är mitt uppe i en ny kurcykel. Dina får cytostatika en dag i veckan, två veckor i rad, har sedan en veckas uppehåll och kör igen. Det är tuffa veckor, hon reagerar på medicinerna och kroppen kämpar i några dagar efter en kur, blir lite starkare och då är det dags igen.
Ett ekorrhjul utan dess like.
Egentligen skulle det vara ny kur imorgon, men vi bönade och bad för en dags framskjutning.
Inte imorgon.
Man ska inte behöva få cytostatika på sin födelsedag.

Just nu för fem år sedan satt jag och Anders i soffan i Gubbängen. Spända, förväntansfulla och lite oroliga.
Jag var höggravid, hade gått över tiden och vi hade fått tid för igångsättning dagen efter, den 3 november.
Vi pratade länge om hur konstigt det kändes att detta var ”Vår” sista kväll. Efter imorgon skulle ingenting mera bli sig likt. Det blir ju inte det när man blir förälder. Det visste vi ju.
På vilket sätt det skulle bli annorlunda hade vi ingen aning om.
Dina kom till världen snabbt och smidigt faktiskt.
Världen stannade för första gången och var en kärleksfull, finurlig och ganska speciell människa rikare.
Sedan den dagen har vi många gånger undrat vad det ska bli av henne.
Vem är hon och hur kommer hon att välja att leva sitt liv?

Den andra gången världen stannade var den 29 juni förra året. Då välkomnade vi Majken in i familjen. Livet kändes komplett, det var strålande sommar och allt bara helt perfekt. Vi var där vi ville och himlen hade inte ett moln.
Söndagen den 30 juni tänker vi ofta tillbaka på, längtar till och förundras över.
Det var dagen innan allt hände. Innan världen blev konstigare och mörkare.
Dagen efter dör Anders pappa Olof. Telefonsamtalet kommer vid lunchtid och mitt i all bebislycka och alla hormoner vänds allt upp och ned. Från den dagen var inget mer sig likt.
Anders sätter sig i bilen till Jönköping, pendlar mellan de två starkaste känslorna i livet samtidigt. Att bli pappa och förlora sin pappa på samma gång. Jag kan aldrig föreställa mig hur det kändes. Jag vet bara att jag helt plötsligt satt ensam och nyförlöst i ett känslomässigt kaos och skulle natta två barn.

En vecka senare rämnade jorden igen. Vår bästa vän Henke får beskedet att han har leukemi. En svår och allvarlig sådan.
Prognoserna var inte goda, Henke, Elin och Franks kamp skulle bli tung och lång.
Deras kamp var vår och vi försökte mobilisera våra krafter.

På Nyårsafton gjorde vi gemesamt fuck you till 2013 och sa att 2014 bara måste bli bättre. Skål!
Någon månad senare hoppades vi att vintern snart skulle ta slut. Att ljuset skulle komma tillbaka. Vi hade landat lite som familj trots att Henke fortfarande kämpade för fullt.
Den 17 april skrevs alla regler för våra liv om igen och det blev uppenbart att 2014 inte skulle bli det år vi hoppats på.

Mycket har hänt dessa år. Fem år senare sitter jag här, med mörka tankar.
När vi är med Dina är allt lite enklare. Vi är positiva, planerar för Framtiden. Var ska vi bo? Hur ska det bli att börja skolan? Vart ska vi åka på semester?
Vi väljer färger och möbler till hennes rum, som nu också ska bli Majkens, så att Pysen, barn nummer tre, kan få flytta in hos oss när det blir dags.
Vi pratar om när hon blir frisk och skrattar, tänker framåt.

Sen tar jag mig en stund för mig själv. Känner att det är något som gnager i bakhuvudet. Jag vet inte vad det är. Varför känns allt så jävla tungt, just idag?
En promenad i ensamhet filtrerar fram det åt mig. Lockar ut tankarna som inte går att stänga av. Jag kan inte välja bort dem, inte packa ner och gömma dem under positiva tankar. De måste fram i ljuset, jag behöver tänka dem klart, säga det högt, bryta ihop, få andnöd och sedan gå vidare.
Hela dagen har vi förberett för hennes födelsedag, köpt hem önskefrukost, planerat klart middag och tårta, spelat på den där härliga förväntan som barn har inför sin födelsedag.

I skogen förstår jag att dagens tyngd i hjärtat är den katastrofalt panikartade tanken om det är så att vi förbereder hennes sista födelsedag?

Det är så hemskt och äckligt att jag egentligen inte ens vill skriva om det, men jag kan inte fly undan det. Den tanken finns och jag försöker övertala mig själv och stilla mitt samvete med att det inte blir sant bara för att jag tänker det.
Att brottas med dessa tankar är min och Anders stora börda. Vi tänker dem så att Dina ska slippa.
I henne och tillsammans med henne finns inget annat än vägen till friskhet.
Det Stora Mörka är vår jävligaste kamp som föräldrar.

Men imorgon och flera dagar framåt ska vi fira Dina!
Man brukar väl säga att man ska leva som om det inte finns någon morgondag.
Vi försöker göra precis tvärtom.
Vi ska fira som om det alltid finns en morgondag!

På tisdag är det planerat för kur igen. Tillbaka till verkligheten.
Och bara framtiden vet vad det kommer bli av denna speciella, underbara och charmigt tokiga femåring.

Dina – Vi älskar dig, Grattis på födelsedagen!

Vi har åkt skridskor och firat Halloween!