Jag har just kommit ut från ett varmt och mörkt sovrum. Legat bredvid Majken, så nära det bara går, hört hennes tunga andetag, känt dem mot min kind, känt hennes mage röra sig rytmiskt upp och ned. Försökt bara vara där och då. Stänga ute allt annat. Velat ligga kvar och aldrig mer gå upp.
Men hjärnan vill annat, måste bearbeta det som framkommit under dagen.
Jag vill inte, orkar inte, men tankarna går inte att stänga av.

Rädslan över att vår kamp ska bli ännu svårare är för stark.
Rädslan över att förlora min äldsta dotter tar stryptag på mig.
Den sliter ut min luftstrupe och kramar sönder mitt hjärta.

Vi lyckades hinna med hjärt-ekg i tisdags och det såg bra ut. Inget förstorat eller påverkat hjärta. Lättnad.
Vi fick godkänt på blodprover och narkosbedömning i onsdags. Skönt.
Vi hann till och med med magnetröntgen i torsdags. Dina sövdes och vi väntade. Allt gick bra.

Däremot fick vi inte klartecken för kurstart i fredags. Hennes blodvärden sjönk i botten, precis som vi trott. I lördags kom febern, snabbt som attan steg den. Så jag och Dina åkte in, som så många andra lördagar. Febern var uppe i 40 grader och pulsen i 190 när vi kom in. Jag ska bespara er alla de prover och undersökningar som görs, de är många i alla fall. På natten fick hon ont i örat och vi sov inte många timmar. Trots allt var det skönt att veta att det var en öroninflammation och inte blodförgiftning som de varit oroliga för, men trots att det ”bara” var öronen som bråkade så är det inte så bara för Dina. Det är ju det som gör att man aldrig aldrig kan slappna av, för en vanlig infektion eller inflammation kan gå allvarligt fel för henne, och trots att allt ser bra ut för tillfället kan allt ändras, snabbt. Det är därför vi alltid måste åka in till akuten, det är därför de aldrig släpper hem  oss och det är därför de kollar hennes värden tätt och regelbundet.

Idag såg dock allt ut att ha stabiliserat sig. Febern borta, pulsen lägre och öronvärken hade lagt sig. Vi såg fram emot att få komma hem.

Två läkare kommer från onkologen för att ronda. ”Vår” Niklas Pal och en annan. Jag får ont i magen redan när jag ser Niklas i dörren. De kommer aldrig två stycken.
Dina sitter med sitt pyssel från Lekterapin, målar en trähäst i blått, grönt och rött. Tittar på mig med pillemariska ögon och lyssnar selektivt på vad läkarna säger.
Ni får åka hem på permission, säger de. Jippie, säger Dina, vi får sova hemma inatt mamma!
Jag ler och tycker att det räcker med information där. Jag vill inte höra mer.
Och så tänkte jag att ni ville veta resultatet från magnetröntgen, säger Niklas. Har man något val? Nej.

Det är inte vad vi önskat. Vi ser prickar i det som är kvar av levern och dessutom syns nedre delen av lungorna också, och även där är det prickar.
Vi vet inte vad det är för något. Men de ska inte vara där. Det är märkvärdigt, säger han. Om det hade varit tumörer borde de ha samlats på samma ställe, fast jag vet inte vad det skulle kunna vara istället. Det kan vara början på tumörer.
Dina målar. Jag vet inte vad hon hör. Jag vet knappt vad jag hör själv. Försöker hålla fokus på Niklas, på att inte glida ur stolen, på att inte ställa mig upp och skrika så högt jag kan att jag klarar inte mer nu!
Jag sitter tyst och stilla. Blinkar. Dina tittar på mig och skämtar. Vill få mig att skratta.
Jag kämpar upp mungiporna, vill inte oroa henne. Hon är glad, vi ska få sova hemma.

De vill göra en PET (positronemissionstomografi) och CT (datortomografi) så snabbt det bara går. Helst innan leverkonferensen på torsdag då alla leverexperter återigen ska diskutera henne.
Läkarna går.
Vi har flera timmar kvar i detta lilla rum innan vi får åka hem. Flera timmar kvar.
Marken gungar.

Innan vi får åka hem får jag veta att vi fått en tid redan imorgon. Vi behöver inte vänta för länge. De vill veta nu på en gång vad det är som de sett.
Vi åker hem.
Kramas, är ute, försöker få tjejerna att känna att det är lite som vanligt. Anders och jag tittar på varandra, andas djupt och vi vet att vi får prata sen. När barnen sover.
Vi får matleverans av mamma. Det är ingen av oss som kan fokusera på att laga mat och jag och Dina har levt på Pressbyrån i tre dagar. Hemskt att till och med det är bättre än Sjukhusets egna mat.

Nu sitter jag som sagt här. Anders lägger Dina. Det har varit tyst där inne länge. Han har somnat bredvid henne.
Det känns som jag hållit andan sen klockan 11 i förmiddags. Jag hör att jag andas men känner inget syre fylla mig.
Jag läser på om imorgon.  En PET-undersökning går ut på att de injicerar en glukoslösning som är radioaktiv i Dina. Cancerceller behöver mycket mer glukos än friska celler, därför tas en större mängd av glukosen upp av dem och det kan registreras i en PET-kamera. I kombination med detta gör de en datortomografi för att få ännu mer information än de kan få vid en vanlig röntgen.
Jag försöker stanna där. Inte låta alla andra tankar ta plats, men de gör det ändå.

Rädslan är så stor.
Kärleken ännu större.