Bloggen har fått vila. Vi har försökt koppla bort sjukhusvärlden så gott det går under de senaste två veckorna. Vi har väntat på besked från kirurger, patologer, onkologer och forskare. I det mellanrum som uppstod har vi försökt göra sånt man ska när det är semester och sommarlov.

Vi har varit i Gävle/Furuvik och tittat på djur och åkt karuseller, varit på Dalarö och ätit god mat med havet bredvid, vi har plockat svamp och blåbär, lekt, tittat på ormar på Skansen, haft kräftskiva och gått all in på Gröna Lund. Vi har försökt att inte tänka på besked och utlåtanden. Dina har varit otroligt pigg och stark, hennes återhämtning efter operationen har gått i raketfart och i vi förundras över att hon inte besväras av sina ärr mer än hon gör. I hennes värld är tumören borta och hon har inte cancer längre. Vi har låtit det vara så ett tag, ingen ide att oroa henne innan vi vet mer.

I torsdags förra veckan hade patologerna konferens och diskuterade hennes fall och i fredags var vi på återbesök hos kirurgerna i Huddinge. De är nöjda, det mikroskopiska utlåtandet är även det att hela tumören är borta, snittytorna var rena och de hade kunnat ta den med den marginal de ville. Vi fick veta att det även fanns två mindre tumörer, som de inte kunnat se tidigare, som de också lyckats ta bort. Den stora tumören var 11x9x8 cm och de andra två 1,5×1,5 respektive 0,7×0,7. Närheten till tjocktarmen visade negativt, dvs även det var rent. Jätteskönt såklart! Det vi fortfarande inte fått besked om är de två bleka fläckarna på den högra leverloben som de tog prover på.

Dessutom fick vi veta att en ven var ”invaderad”, det innebär att de ser spår av cancerceller utanpå och inuti venen. De vet inte vad det betyder, tumören kan ha startat där eller så kan den ha spridit sig dit och då finns det en risk att någon cell lossnat och spridit sig vidare. Finns det något sjukt i Dina just nu så är det så litet att det oftast inte syns och då är det lika bra att ta det säkra före det osäkra och dra igång maskineriet igen, innan det som kanske finns har hunnit växa till sig. Vi väntar på en ny röntgentid.

De gemensamt fattade beslutet blev därför att dra igång en cytostatikakur så snart som möjligt. I morse åkte vi så in, hela familjen, och nu sitter vi här i vårt lilla rum. Dina är påkopplad till droppet igen, fullpumpad med kortison och allergimedicin medan Paclitaxelet pumpar. Kortisonet har redan börjat verka och hennes bottenlösa hunger är tillbaka.

Det verkar vara en måndag då många är tillbaka på jobbet efter en skön semester, det soliga vädret har tagit en paus och även vi är tillbaka i vår tillfälliga verklighet. Nu vevar vi igång igen.
I höst ska vi ta mig fan bli av med allt vad cancer heter!